Antalet privatpersoner som installerar egna solceller på sitt bostadstak fortsätter att öka utan hejd. Ökningen för 2018 var 67 procent jämfört med året innan. På frågan vad det beror på lär många, i synnerhet regeringen, peka på det statliga investeringsstödet som i nuläget betalar 20 procent av kostnaden för solceller. Mycket tyder dock på att ökningen har väldigt lite med stödet att göra.
Kommunen med störst installerad solelseffekt per invånare är Heby i Uppland. Där har den lokala solelföreningen arbetat för att folk ska intressera sig, och det har gett resultat. Om solceller börjar synas i ett område kommer också fler att investera i dem, konstaterar Johan Lindahl, talesperson för Svensk Solenergi, i en intervju med DI (31/7). Det är alltså en stigande popularitet som i sig är huvudorsaken till ökningen, snarare än det statliga investeringsstödet.
De 20 procenten av kostnaden för solcellerna är heller inte det enda stöd som en privatperson har rätt till. Den som inte får investeringsstödet har i stället rätt till rot-avdrag för installationen, vilket uppgår till ungefär nio procent av totalkostnaden. Dessutom väntar åratal av skattereduktion för mikroproducenter av förnyelsebar el, som för ett genomsnittligt solcellsdrivet hushåll kan innebära minskade energikostnader med 6 000 kronor om året.
Det finns alltså gott om ekonomiska incitament, utöver de miljömässiga, för en privatperson att investera i solceller även utan investeringsstödet. Men när bidraget väl finns där kommer de flesta ändå att ansöka om det. Vem tackar nej till att spara en femtedel av kostnaden för en investering på i snitt 100 000 kronor? Då spelar det mindre roll om man på sikt får igen kostnaden ändå.
Tusenlappar som en privatperson sparar på kort sikt kan dock innebära negativa konsekvenser för samhället i ett längre perspektiv, vilket bland annat Riksrevisionen tidigare konstaterat. Investeringsstödet för solceller har gått från 95 miljoner kronor i anslag 2009 till som mest över en miljard kronor totalt 2018. Ändå är ansökningarna alltid fler än stödet räcker till. Om regeringen fortsätter att anslå mer pengar för att matcha efterfrågan är risken att det går ut över andra, viktigare, utgiftsområden. Sett till den lilla effekt som investeringsstödet av allt att döma har är det en onödig användning av statens resurser.
Ytterligare negativa effekter för marknaden har presenterats av Energimyndigheten, som 2016 rekommenderade regeringen att snarast fasa ut solcellsstödet för villor. Detta för att stödet hämmar utvecklingen av marknaden, snarare än påskyndar den. Personer som vill köpa solceller inväntar hellre en utlovad möjlighet att få bidrag, i stället för att slå till direkt. På så vis begränsas marknaden av bidragets omfång, och den till synes sprudlande utvecklingen av privat solel når i själva verket inte sin fulla potential.
Solcellsstödet är därför inte så lyckat som man kan tro. Om pengarna lades på något annat skulle utvecklingen gå ännu snabbare.