Jag skrev häromdagen om mottagandet när den döde IS-terroristen Michael Skråmos sju barn kom till Sverige. Många fler barn till IS-terrorister kan följa i deras spår, vilket Sverige verkar egendomligt oförberett på trots att vi i flera år vetet att vi kunde komma att ställas inför detta problem.
Susanna Birgersson skrev om detta i Expressen i går och jämförde då Sverige med Danmark på ett för oss mindre smickrande sätt. Sverige saknar strategi medan de större städerna i Danmark har detaljerade handlingsplaner.
"Det handlar om att se till att barnen inte återförs till en radikal, islamistisk miljö, om hur man omedelbart vid ankomsten villkorar eventuella anhörigas rätt till vårdnad, om hur en trygg vardag med fasta ramar och rutiner är en förutsättning för att redan radikaliserade barn så småningom ska vilja ta avstånd från IS-ideologin, om att lite större barn behöver mentorer, inte minst för att minska risken att de värvar andra barn till IS, om att man bör kommunicera till lärare, klasskamrater och andra föräldrar att barnet står under ständig uppsikt. Bland mycket annat."
Medan Danmark har förberett sig så har Sverige avvaktat. Så när Michael Skråmos sju barn kommer till Sverige så blir de föremål för socialtjänstens omsorger i vederbörlig ordning. Och det är ju hög risk för att dessa insatser är långtifrån tillräckliga för att på ett ändamålsenligt sätt hantera de upplevelser och den uppfostran som dessa stackars barn har genomlevt.
Är vissa problem för politiskt känsliga för att Sverige ska planera för dem?