Europavalet trotsade alla prognoser och i efterhand också alla beskrivningar. Den befarade framgångsvågen för nationalistiska och populistiska partier uteblev, men i Italien fick Lega och Femstjärnerörelsen tillsammans över hälften av rösterna. Klimatfrågan ledde till stora framgångar för de gröna partierna i Europa, men inte i Sverige där Greta-effekten annars borde ha varit som störst. Och i Österrike, där regeringen kort före valet drabbades av en ordentlig skandal, var det ett oppositionsparti – socialdemokraterna – som gick sämst.
Om något ord ska sammanfatta det nya europeiska partilandskapet, är det dock fragmentering. De stora etablerade partiernas tid är av allt att döma förbi. De båda stora grupperna i Europaparlamentet, kristdemokratiska EPP och socialdemokratiska S&D, har nu tillsammans mindre än hälften av mandaten. Så små har de aldrig varit sedan direktval till Europaparlamentet infördes.
Inte heller denna trend saknar dock undantag. I Polen fick Lag och rättvisa hela 45,4 procent av rösterna, vilket innebär 26 mandat – fler än vad samtliga partier i Sverige konkurrerade om – till den konservativa partigruppen ECR. Den mer proeuropeiska oppositionen fick en stor del av återstoden av rösterna. Det progressiva utmanarpartiet Wiosna (Vår), som har gått starkt i vissa opinionsmätningar under våren, fick i valet bara drygt sex procent av rösterna.
I Spanien gjorde socialdemokraterna bra ifrån sig, och gick fram nästan tio procentenheter till hela 32,8 procent. Spanien är därmed ett av få stora länder som har en majoritet för de stora partigrupperna (32 av totalt 54 platser till S&D och EPP).
I Frankrike är socialdemokraterna nästan utplånade, och republikanerna inte långt därifrån. Tillsammans fick de tretton av 74 platser, bara en mer än det gröna partiet Europe écologie-Les verts fick på egen hand. Storbritanniens bidrag till den ”stora koalition” av kristdemokrater och socialdemokrater som hittills har dominerat Europaparlamentet blev tio mandat till S&D. Hela 29 mandat gick till EU-skeptiska EFDD.
Inte ens i Tyskland, där ”folkpartierna” CDU och SPD länge har varit garanter för stabilitet, skapades något underlag för en stor koalition. De båda stora grupperna i Europaparlamentet fick tillsammans 45 av 96 tyska mandat, sexton färre än för fem år sedan.
Fragmenteringen av Europaparlamentet kan därmed sägas vara ännu större än den vid en första anblick verkar vara. Det är inte enbart så att de stora partigrupperna backar, det är också så att de backar mest i de stora länderna. I valet 2014 fick tyska SPD 27 mandat, nu blev det bara 16. I valet 2014 fick franska UMP, som republikanerna då hette, 20 mandat – nu blev det bara åtta. För fem år sedan fick de italienska socialdemokraterna Partito Democratico 31 mandat, nu fick de 19.
De stora partigrupperna har därmed inte bara blivit mindre, de dominerande partierna inom grupperna är dessutom relativt sett mindre. Det är en fragmentering i fragmenteringen vars betydelse för Europaparlamentets funktionssätt blir intressant att studera under de kommande fem åren.