Gustav Fridolin blev den första partiledaren att tillkännage sin avgång, sedan valet i september. Det sliter att regera, konstaterar han, och för Gustav Fridolin blev det nog extra slitigt.
Han var Miljöpartiets politiska underbarn och hans upphöjelse till språkrör hälsades med en oerhörd entusiasm. Men valresultatet 2014 – där Miljöpartiet hade den uttalade ambitionen att bli tredje största parti – blev en besvikelse. Och när Miljöpartiet ändå tog plats i regeringen kom motgångarna slag i slag. Kolbiten som Fridolin viftat med i valrörelsen kom att svärta honom när statliga Vattenfall sålde sina tyska kolgruvor istället för att lägga dem i träda. Mehmet Kaplans samröre med extremister och därpå följande avgång. Löftet om att vända skolans utveckling på 100 dagar, som naturligtvis inte kunde infrias. Våndan när Miljöpartiet tvingades vara med och hantera flyktingkrisen. Och så vidare, och så vidare.
Motgångarna kom att kosta Åsa Romson jobben som språkrör, miljöminister och vice statsminister. Gustav Fridolin fick sitta kvar – Miljöpartiet kunde inte släppa hoppet om sin gyllene gosse – men valresultatet nu senast gjorde MP till riksdagens minsta parti. Och hade det inte varit för valrörelsens räddningsinsats från public service, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet så hade Miljöpartiet förmodligen ramlat ur parlamentet.
Det är inte svårt att förstå varför Gustav Fridolin inte vill vara språkrör längre. Att leda ett parti är en prövning även i medgång. Om man har motgång och misslyckas med att infria alla förväntningar måste det i längden vara svåruthärdligt.