Mälardalens högskola ska ersätta en amerikansk student för en utbildning med bristande kvalitet. Det slog Högsta domstolen fast i en dom i tisdags. Studenten Connie Dickinson började hösten 2011 läsa högskolans kandidatutbildning i Analytical finance – en utbildning som hon betalade 170 000 kronor för och som enligt lärosätets egen hemsida ”förbereder dig för en spännande karriär inom den internationella finansvärlden”.
Utbildningen höll dock inte måttet. Det saknades lärare med rätt kompetens och så väl studiematerial som lokaler var bristfälliga. Efter att Universitetskanslersämbetet hade underkänt utbildningen valde Connie Dickinson att hoppa av och kräva pengarna tillbaka. Högsta domstolen konstaterar nu att den ekonomiska transaktionen har utgjort ett avtal mellan studenten och högskolan i kombination med att det funnits betydande kvalitetsbrister i utbildningen.
Det är glädjande att domstolen fastslår att högskolor som säljer utbildningar även har ett rättsligt ansvar gentemot betalande studenter för kvaliteten i desamma. Detta är det första fall om återbetalning av studieavgifter som har tagits upp i Sverige – och beslutet blir prejudicerande för liknande situationer i framtiden.
De allra flesta som läser på svenska universitet och högskolor har dock inga studieavgifter – utan betalar endast med sin tid och sitt engagemang (och förhoppningsvis i förlängningen genom skattsedeln). Enligt Lars Bejstam, docent i förvaltningsrätt vid Uppsala universitet, kan fallet dock komma att ge även svenska studenter rätt till ersättning när kvaliteten brister. Det kan till exempel handla om att man har haft utgifter för litteratur eller avstått från förvärvsinkomster under studietiden.
Connie Dickinson är glad om hennes fall kan få betydelse för fler studenter: ”Det är viktigt för alla egentligen. Högskoleutbildningar är i hög grad skattefinansierade och det är inte rättvist för någon om vi betalar skatt för program som inte håller måttet”, säger hon till Svenska Dagbladet (17/4). Just så är det naturligtvis. Skattefinansierad verksamhet fodrar hårda krav från medborgarna. Det finns dock en annan aspekt av fallet som inte är direkt översättbart till svenska studenters situation.
Den amerikanska studenten har i kraft av att vara konsument av en tjänst kunnat kräva en viss kvalitet av sin högskola. Det innebär att hon får juridiskt rätt – men även att hon personligen har varit mån om att ställa den sortens kvalitetskrav. Det gör inte svenska studenter i samma utsträckning. Även om universitetsstudier – som i regel tar flera år under vilka man i stället hade kunnat arbeta – borde vara en investering som föregås av eftertanke och föranleder krav på kvalitet är detta inte alltid fallet. Kostnaden i tid och engagemang verkar inte alltid drivkraft nog för att välja väl och ställa krav. I detta har svenska studenter en läxa att lära – kanske genom just studieavgifter.