Hundratals jakttorn över hela landet måste nu repareras. Anledningen är dessvärre inte fallna träd eller andra naturliga orsaker, utan högst medveten skadegörelse från djurrättsaktivister. För att tydliggöra just det har gärningsmännen sprejat initialerna till organisationen Hunt Saboteurs Sweden på vissa av de skadade tornen.
Att skadegörelsen mot jakttornen är ett brott mot någon annans egendom är illa nog. Men det riskerar dessutom att skada den person som råkar kliva upp i ett saboterat jakttorn som kan ge vika. Utöver det måste tid och pengar gå till att reparera eller bygga nya konstruktioner. Andra följdverkningar är skördar som kan förstöras av vildsvin som nu inte möter något motstånd (UNT 2/8).
Aktivisterna är fullt medvetna om vilka allvarliga följder deras brott får. Det handlar alltså knappast om en oskyldig vilja att rädda ett hotat djur. I stället är skadegörelsen medvetet inriktad mot jägare, för att göra deras situation så svår som möjligt.
Aktivisterna vet att deras handlingar är olagliga, men anser att deras syfte står över lagen. I ett mejl till SvD (1/8) skriver en talesperson för Hunt Saboteurs Sweden, vars anhängare begått brotten, att bara för att något är olagligt ”innebär det inte automatiskt att det är fel”.
Åsikten att något som är olagligt att göra ändå kan vara rätt är aktivisterna fria att ha. Men när den uppfattningen övergår i olagliga handlingar, med potentiellt allvarliga konsekvenser, blir det just automatiskt fel. Ett motstånd som skulle kunna yttras genom lagliga medel övergår i stället i brottslighet. Det måste samhället, och Polisen, ta på allvar. Om den person som nu har gripits i Växjö, misstänkt för bland annat grov skadegörelse och olaga hot, är en konsekvens av ett mer intensivt polisarbete mot kriminella djurrättsaktivister är det ett positivt tecken.
Brottslighet från djurrättsaktivister är heller inget nytt fenomen. Och det är inte bara jägare som drabbas. I januari uppmärksammades aktivister baserade i Göteborgsområdet som hotade, vandaliserade och stal djur från lantbrukare. Dåden riktades även mot barnen i de drabbade familjerna.
I förlängningen blir hoten och skadegörelsen systemhotande. Inte minst mot lantbruket, som lider av både direkt skadegörelse och populationer av exempelvis bökande vildsvin som det blir svårare för jägarna att kontrollera.
Om djurrättsaktivisternas brottslighet inte upphör kan utvecklingen dessutom gå rakt emot deras egna intressen. Med färre djurhållande lantbrukare i Sverige måste vi i stället importera produkterna från andra länder, med potentiellt sämre djurhållning. Om de vilda djur, vars population i dag hålls på en rimlig nivå av jägarna, blir för många och tränger sig in bland människor leder det till en starkare vilja hos befolkningen att fler djur bör skjutas.
Det orimliga resonemanget är slående. Men i vilket fall som helst måste brottsliga djurrättsaktivister lagföras.