Fusket med LSS (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) kostar samhället stora summor pengar. I en intervju i SvD:s ledarsida (24/7) med Försäkringskassans generaldirektör Ann-Marie Begler framkommer att var tionde assistanstimme går till ”fel aktörer”. Bluffbolag som fakturerar för assistans som aldrig utförs och personer som fejkar handikapp är två typer av bedrägerier som Försäkringskassan försöker stävja. Sedan den nya generaldirektören tillträdde har kontrollerna blivit bättre. Samtidigt ligger flera år gamla anmälningar hos Polisen utan att bli utredda, enligt Begler.
Frågan om LSS är laddad. Å ena sidan finns det exempel på människor i behov av hjälp som fått den indragen, å andra sidan har de senaste årens rättegångar mot assistansbolag som lurat till sig miljonbelopp blivit den tydligaste symbolen för en relativt ny typ av brottslighet inriktad mot välfärden. Att inte strama upp kontrollerna är helt enkelt inte ett alternativ.
I maj lämnade regeringens särskilde utredare mot välfärdsbrottslighet, Lars Erik Löfvdén, över sitt betänkande till justitieminister Morgan Johansson (S). Förutom hårdare straff för grovt bidragsbrott var en viktig del i betänkandet att det måste bli lättare för myndigheter att utbyta information med varandra i syfte att upptäcka brottslighet. I dag kan en myndighet sitta inne på graverande information om en individ, men på grund av sekretesslagstiftningen kan den inte föras vidare till andra myndigheter. Frustrationen måste vara stor hos de tjänstemän som är medvetna om att en misstänkt har fel identitet eller uppgett felaktiga uppgifter utan att kunna göra något åt detta.
Utökade möjligheter att utbyta information samt att föra över ansvaret på utförande av id-handlingar till en myndighet är viktiga steg för att stävja bidragsbrottsligheten. Fallet med den misstänkta terroristen Rakhmat Akilov, som hade flera olika identiteter, blev ett smärtsamt uppvaknande och en påminnelse om att dagens system lider av stora brister.
Sekretesslagstiftningen är även till men i arbetet för att förebygga och förhindra terrorism. Polisen och Säpo utbyter med jämna mellanrum information om misstänkta terrorister med varandra, vilket är mycket bra. Men när Polisen och Säpo sedan delar med sig av den här typen av information till kommuner och andra myndigheter kan dessa i sin tur inte lämna ut något med hänvisning till sekretess. De olika delarna av offentligheten måste kunna kommunicera om vi inte ständigt ska ligga steget efter terroristerna.
När välfärden öppnas upp för kriminella och personer kan ha flera olika identiteter utan att myndigheterna synes förmögna att stoppa det, urholkas både viljan att betala in till det offentliga som tilliten till statens förmåga att upprätthålla lag och ordning. Det är en farlig utveckling.