Att vara eller inte vara tillsammans, det är frågan – så ramade Europeiska rådets ordförande Donald Tusk in frågan om reformer som ska säkra Storbritanniens framtid i EU.
Och de reformförslag som till sist kom ut ur förhandlingarna mellan Tusk och Cameron kan verkligen betraktas som existentiella ur ett europeiskt perspektiv. I den brittiska debatten om EU-medlemskapet inför folkomröstningen kan dock deras verkan snarare sammanfattas som ”mycket väsen för ingenting”.
Hur kan man påstå det? Ett skäl är att ändringarna är tämligen tekniska. En av de fyra frågor som den brittiske premiärministern David Cameron har drivit är att EU ska bli mer konkurrenskraftigt och byråkratin i Bryssel kapas; en annan att Storbritannien ska garanteras att inte ska missgynnas av att använda pund istället för euro. En tredje är att Storbritannien formellt ska undantas från visionen av ”en ständigt tätare union”.
Men dels är det svårt att bedöma de konkreta effekterna av formella förändringar som dessa, dels bygger förslagen på konfliktdimensioner som inte nödvändigtvis är de mest aktuella. Liksom mycket i modern politik hänger en stor del av den brittiska EU-skepsisen samman med frågor om identitet och tillhörighet, frågor som inte besvaras av ändrade formuleringar eller formella undantag från vissa regelverk. ”År av negativa stämningar har sjunkit in djupt i det brittiska själslivet”, som förre premiärministern John Major har sagt.
Ett annat skäl att anta att reformförslagen kommer att spela en mindre roll i kommande folkomröstning är att det aldrig var tanken att specifika förändringar skulle ha en stor betydelse.
I någon mån är de rentav självmotsägande. Den förtätning av unionen som Storbritannien vill ha undantag ifrån sker främst i eurozonen, som en naturlig följd av att valutasamarbetet har utsatts för svåra påfrestningar. Ändå begär Storbritannien att inte förfördelas av fördjupningen omkring euron.
Förslagens betydelse ligger snarare i att de alls finns. David Cameron gjorde framgång i förhandlingarna till en förutsättning för att själv kunna kampanja för fortsatt EU-medlemskap. Det ser han nu ut att kunna göra.
Men förändringarna visar också för de brittiska väljare som har tvivlat på det att det faktiskt går att vinna nationella fördelar förhandlingsvägen.
Så långt har strategin varit lyckosam. Vad man kan undra över är om den var välvald till att börja med. Vägvalet tvingade Cameron att välja sådana frågor där det fanns förutsättning för framsteg, vilket inte nödvändigt är samma frågor som väljarna prioriterar.
Vägvalet har också en annan märklig konsekvens. I sitt tal den 2 februari sa Cameron att de förändringar som nu föreslås visar att Storbritannien kan få ”det bästa av två världar”. Men för att få fram denna poäng tvingas Cameron framställa det existerande EU, före de förändringar han har förhandlat fram, på ett mer negativt sätt – vilket stärker de EU-skeptiska strömningarna. Och samtidigt måste väljarna undra varför Cameron inte har uteslutit tanken på att leda Storbritannien ut ur EU, när han själv har varnat för utanförskapets följder.