Det var ett recept på starka regeringar med tydliga mandat – men det brittiska politiska systemet tycks nu snarare producera motsatsen. Inför valet i maj kommer enligt opinionsmätningarna inget av de båda dominerande partierna, de konservativa Tories och socialdemokratiska Labour, att vinna mer än en tredjedel av rösterna. Det traditionella tredje partiet, Liberaldemokraterna, går samtidigt starkt bakåt efter att som del i regeringskoalitionen fått ta ansvar för en politik som inte tilltalat dess väljare.
Vid sidan om dessa tre har inte mindre än tre utmanarpartier trängt sig fram: det skotska nationalistiska partiet SNP, det EU-kritiska Ukip och det gröna partiet. I opinionsmätningarna får Ukip stöd av omkring femton procent av väljarna och de gröna ungefär av hälften så många. I Skottland, där Labour traditionellt har haft en stark ställning, avser enligt opinionsinstitutet Yougov nästan hälften av väljarna att rösta på SNP.
Samtliga dessa framryckningar är relativt nya företeelser. I det nuvarande parlamentet har de skotska nationalisterna sex företrädare, de gröna en enda och Ukip inte någon.
Men till det komplicerade i sammanhanget hör att väljarstöd inte automatiskt motsvaras av mandat. Mandaten fördelas tvärtom enligt principen first past the post, vilket innebär att vinnaren i en valkrets blir dess parlamentsledamot; rösterna på alternativa kandidater blir därmed fruktlösa. En effekt av detta system har varit att framväxten av uppstickarpartier har hejdats. Men nu kan motsatt effekt noteras. Enligt somliga mätningar kan SNP vinna två tredjedelar av mandaten i Skottland, 40 av 59. (Det brittiska underhuset har totalt 650 ledamöter.)
Hur kommer det sig då att ett flerpartiväsende har uppstått i ett system som egentligen har riggats för att säkra tvåpartisystemets fortbestånd?
En teori är att den moderna människan helt enkelt inte gillar att ställas inför så begränsade val som mellan två alternativ. På alla andra områden är utbudet obegränsat; varför ska den politiska konsumenten inte få fler valmöjligheter och därigenom bättre kunna uttrycka sin personlighet?
De mindre partierna har dessutom lyckats lyfta fram dimensioner som de etablerade partierna har försummat. Intressant att notera är att synen på landets ekonomi, som länge har varit den traditionella skiljelinjen, inte längre avgör väljares ställningstagande. Frågor om landets karaktär och egenskaper är väl så viktiga – därav framstegen för dem som talar såväl om skotsk identitet som om brittisk.
Men en lika viktig förklaring till tvåpartisystemets utmaningar är att de etablerade partierna inte har förmått förändras i takt med samhällets förändring. Såväl Labour som Tories representerar minskande samhällsgrupper: Labour – med viss förenkling – de offentliganställda och fackanslutna, Tories den vita medelklassen och landsbygdsbefolkningen. För Tories är förnyelsen kanske särskilt svår: snabb modernisering riskerar att leda till att ännu fler väljare strömmar högerut till Ukip.
Sammantaget ser Storbritannien alltså ut att få en svag regering efter valet i maj – och det i ett läge med fortsatt bekymmersam ekonomi, pressande frågor om framtiden i EU och ett pågående krig i Europa.