I allmänna termer är det känt att Libanon har fått ta ett stort ansvar för flyktingkrisen i spåren av kriget i Syrien – antalet syrier som nu befinner sig i Libanon är större än antalet syrier som har sökt asyl i Europa sedan 2011. Och medan Europa har omkring en halv miljard invånare, har Libanon fyra miljoner.
Men samtidigt är mottagande en relativ term, vilket inte minst visar sig i tillgången till utbildning. 35 procent, eller drygt 400 000, av de registrerade syriska flyktingarna är barn i åldrarna 5-17 år och har rätt till undervisning. I september förra året var det dock bara drygt 100 000 av barnen som var inskrivna i libanesiska skolor.
Det finns nu en särskild sorts utbildning, kallad Accelerated Learning Program (ALP), för barn mellan 7 och 17 års ålder som har missat två års undervisning eller mer. Men det är ännu en högst begränsad verksamhet. I slutet av mars var 4 427 barn inskrivna i ALP.
Att just Libanon kom att påverkas så djupt av flyktingkrisen är beklagligt på många vis, för få länder har sämre förutsättningar att lösa utmaningarna. När det gäller ekonomin är Libanon förvisso ett medelinkomstland med stort välstånd i vissa grupper, men kriget i Syrien och ändrade vanor i turismsektorn har slagit hårt mot viktiga inkomstkällor.
När det gäller infrastruktur – inte bara skolor utan också sådant som vatten, elektricitet och avfallshantering – har den libanesiska staten stora svårigheter. Och staten som sådan är svag och vacklande. En milis, shiamuslimska Hizbollah, bedriver en helt egen utrikespolitik och har egen kontroll över såväl territorium som gränser.
Som om inte detta vore nog utgör det libanesiska politiska systemet ett hinder för ordnat flyktingmottagande. Dels är det ineffektivt och blockeras lätt – den 25 maj hade det gått två år sedan Libanon senast hade en president, ett vakuum som har uppstått till följd av en politisk maktkamp. Och dels bygger systemet på ett svårbemästrat samspel mellan olika religiösa grupperingar. Till sin natur förutsätter det en demografisk balans som är så känslig att det inte ens utförs några folkräkningar.
Drygt en miljon huvudsakligen sunnimuslimska flyktingar utgör i detta avseende ett hot mot Libanons stabilitet. Om de stannar kvar, vill säga. Hittills har det funnits stor enighet i det politiska Libanon om att de syriska flyktingarnas vistelse i landet måste bli så kort som möjligt. Till varje pris vill man undvika en situation liknande den som har uppstått omkring de palestinska flyktingarna 1948. Utgångspunkten blir milt uttryckt inte hur man bäst kan hjälpa de syriska flyktingarna, inklusive barnen, att finna sig till rätta i Libanon så snabbt som möjligt.
För barnen innebär detta stora risker: barnarbete och barnäktenskap blir tänkbara alternativ när skolgången uteblir och desperationen tilltar.
Men den bristfälliga eller helt uteblivna skolundervisningen för syriska flyktingbarn i ett land som Libanon väcker också frågor om Syriens potential. När landet så småningom ska byggas upp på ruinerna, faller uppgiften på en generation som har fråntagits rätten att lära sig läsa, räkna och skriva.