För organisationer som ”är beredda att leva upp till lagen om att arbeta inkluderande kring hudfärg”. Så beskriver Länsstyrelsen Stockholm handboken ”Svart, vit eller brun”, som riktar sig till arbetsplatser. Med hjälp av begreppsförklaring och olika övningar är avsikten att synliggöra ett missgynnande av medarbetare med annorlunda hudfärg eller ursprung.
Problemet med handboken är att den inte bara synliggör det missgynnande som förekommer, utan även det som inte finns. Antagandet att alla så kallade icke-vita missgynnas på något sätt ligger till grund för hela resonemanget. Flera gånger upprepas att även den som vill behandla alla lika antagligen inte gör det. Detta eftersom vi alla påverkas av strukturer.
Även om antagandet att personer med annorlunda hudfärg alltid missgynnas skulle vara sant lär handbokens övningar knappast motverka det. En övning går ut på att medarbetare ska sortera sig i stolsrader utefter hur väl man uppfyller påståenden som kopplas till strukturell diskriminering. Det förväntade resultatet är att personer med annorlunda hudfärg eller ursprung urskiljer sig från övriga. I ett annat avsnitt uppmanas arbetsgivare att låta anställda klassa sig som vit, svart eller någon annan given kategori.
Bakom handboken ligger Kitimbwa Sabuni, utvecklingsledare på Länsstyrelsen Stockholm men mer känd som talesperson för Afrosvenskarnas riksförbund. Hans recept för att lösa de problem som faktiskt finns med missgynnande på grund av hudfärg är att betona skillnader mellan människor ytterligare. Personer som arbetar tillsammans intalas att deras, i många fall, välvilliga relation till varandra undergrävs av ett strukturellt missgynnande. Det låter knappast som ett effektivt sätt att uppmuntra till samtal och ökad förståelse mellan människor.
Handboken tar även upp problemet med så kallad tokenism. Det går ut på att en arbetsgivare till exempel rekryterar några personer med annorlunda hudfärg och framhäver dessa. Detta för att undkomma anklagelser om att missgynna samma grupp. Men det är just sådant överdrivet fokus på hudfärg som förekommer i handboken som ligger till grund för tokenism. Om betydelsen i stället konsekvent lades vid kompetens skulle betydligt färre organisationer ägna sig åt detta.
Det sorgliga med handboken är att målet uppenbarligen är att alla ska behandlas lika oavsett hudfärg. Att medlet skulle vara det rakt motsatta, att kategorisera och generalisera, är svårt att begripa. Förhoppningsvis stannar handboken i en avlägsen vrå hos Länsstyrelsen Stockholm, utan att materialet eller idén sprids till andra delar av landet.
Att uppmärksamma problem med missgynnande behandling på arbetsplatsen är inte fel, men då ska det stanna där. För att motverka problemet med särbehandling är det bättre att fästa betydelse vid relevanta egenskaper.