Trots redaktör Linders känslosvall i tisdagens tidning står jag fast vid ståndpunkten att om han på sin ledarsida väljer att publicera något som jag som läsare menar är tveksamt så måste jag kunna bemöta det. Redaktören vill svära sig fri från åsikterna som framförs i citaten han publicerar på ledarsidan. Men han väljer ju medvetet vad han vill föra vidare bland allt som trycks i Sverige. Eller agerar hans ledarsida dyngspridare av en slump? Nä, visst måste det vara fråga om medvetna val. Så måste man förstå det - även om redaktören menar sig oskyldig. Jag tror dessutom att Birros rader passade redaktören rätt så bra. I alla fall styckvis. Linder stämmer ju i tisdagens tidning själv in i samma typ av svepande och felaktig kritik av Svenska kyrkan som Birro gjorde sig till tolk för. Kritik är bra – osaklighet bör bemötas. Redaktören tar upp två saker som inte kan stå oemotsagda.
Linder anser att Svenska kyrkan under många år varit alltför tyst inför de övergrepp kristna utsätts för i Mellanöstern. Vad skulle vara anledningen till denna påstådda tystnad – menar Linder att Svenska kyrkan vill den tragiska utvecklingen av religiös och etnisk rensning som vi idag ser i Mellanöstern?
Det räcker med att googla på ”ärkebiskopen – Mellanöstern” så ser man tydligt att Svenska kyrkan inte alls är tyst om den pressade situation som de kristna lever under i Mellanöstern. Tvärtom!
Svenska kyrkans kontakter med de kristna syskonen i Mellanöstern är etablerad sedan länge och betyder medarbetare på plats. Eftersom vi är syskon är de självklara i våra dagliga böner liksom de finns med när vi tar upp kollekt. I utbytet med orientaliska ortodoxa kyrkor har vi lärt oss att tro på ett samhälle där man får tro på olika sätt. IS och andra fundamentalister kräver att alla tror på samma sätt. Genom att bistå människor som behöver hjälp oavsett hur de tror bekämpar vi islamisternas världsbild. Det är hoppfullt att riksmedia har börjat upptäcka att trons människor gör skillnad och att det finns stora kristna grupper i Mellanöstern som just nu lider. Däremot är det okunnigt att anklaga Svenska kyrkan för att inte bry sig om kristna syskon. Det stämmer inte på Gotland, det stämmer inte i Uppsala och det stämmer inte på plats i Mellanöstern.
Kristen Opinion startade i förra veckan en Facebooksida #mitt kors. Man säger att man vill ta ställning för världens förföljda kristna genom att öppet och med stolthet bär korset runt halsen i vardagen. Svenska kyrkans kommunikationschef, Gunnar Sjöberg, har i försiktiga ordalag ställt sig frågande till initiativet. Redaktören tycker att Sjöbergs problematiserande är ”absurt”.
Innan jag går vidare vill jag deklarera att alla människor som vill bära sitt kors synligt och med stolthet självklart ska göra det. Jag gör det själv sedan tonåren. Uppmaningen från #mitt kors måste ändå särskådas. Jag ser den nya Facebooksidan som är en liten del i en större process. Gruppen bakom uppmaningen har de senaste åren i den inomkyrkliga debatten ständigt återkommit till samma fråga. De menar att kyrkan offrar sin kristna identitet på religionsdialogens altare, och framförallt menar de att det gäller kyrkans förhållande till Islam.
Det är mot den bakgrunden som Kommunikationschefen skriver:
”Jag är orolig för att korset blir en distanserande markör, som delar in oss i ett vi och ett dom, och inte det hoppets tecken som jag menar Jesus står för”.
Jag delar kommunikationschefens oro och känner olust inför starka strömningar i vårt samhälle. I orostider blir ropen på kamp, tydlighet och avståndstagande till den andre alltmer högljudda och anspråksfulla. Vi behöver vara vaksamma och särskilt kristna som i vår del av världen representerar majoritetsreligionen måste vara lyhörda. Kanske kan man se en skiljelinje i synen på den andre – ser vi oss som korsfarare eller pilgrimer? Vi kan välja det ena eller andra förhållningssättet - låta rädslan för varandra dominera eller ge plats för vår gemensamma längtan till varandra.
Jag fortsätter att bära mitt kors. Jag gör det för muslimer som drabbas av att de ”tror fel”, jag gör det tillsammans med judiska vänner som vill bära sina symboler utan att drabbas av trakasserier. Jag bär mitt kors som ett uttrycka för solidaritet med alla dem som vill uttrycka och leva sin religion. Men jag vill inte beväpna min Gud och jag vill inte värdera terrorns offer utifrån om de delar min tro eller inte.