Att det nu finns en bred politisk enighet kring anslagshöjningarna för Försvarsmakten är mycket välkommet. Likt många av våra europeiska grannländer tog vi idéer om den eviga freden lite för nära hjärtat, lite för länge. Och för ett land som avnjutit 200 år av fred är det hög tid att inte ta freden för given.
För försvarsförmåga – allt ifrån mat- och medicinlager för civilbefolkningen till militär förmåga – tar tiotals år att bygga upp. Det går inte att slå på en på-knapp när krisen står framför dörren. Man måste börja i fredstid.
Georg Klein, cancerforskaren med ungersk-judiskt påbrå, som undkom Förintelsen och tog sig till Sverige, skrev i sin essäsamling Skapelsens fullkomlighet och livets tragik (Bonniers) om någonting han kallade för den svenska fredsskadan. Klein menade att Sverige, med sina 200 år av fred, förlorat förmågan att känna igen ondska när den visar sig. Därför har vi också förlorat förståelsen om vad som är värt att försvara. Det kollektiva medvetandet har glömt bort hur fruktansvärt alternativet faktiskt kan vara.
När vi glömmer bort just hur fruktansvärt krig är, när krig blir någonting som händer på andra platser på jorden, slutar vi värdera försvaret av Sverige. Och det skapar risker för vårt samhälle och vår frihet.
Även om opinionen och politiken i stor utsträckning svängt i försvarsfrågan höjs enstaka röster emot allt vad försvar och beredskap heter. I denna tidning (1/6) skriver krönikören Mikael Mellqvist att försvarssatsningar inte har någon påverkan på den tvåhundraåriga fredstrenden. Det är fredsskadan som talar.
Någon som har erfarenhet av motsatsen är Ulf Henricsson. Som chef för den första svenska bataljonen i Bosnienkriget insåg han att välmenande samtal och förhoppningen om att alla människor godhet hade sina begränsningar. Enligt Henricsson finns det en svensk tradition att tro att alla egentligen vill väl och kan talas tillrätta, men att detta inte fungerar med skurkar och banditer. Sådana talar bara våldets språk. Med den insikten blev också Ulf Henricssons bataljon en av mycket få effektiva FN-förband, som inte lät blodtörstiga miliser mörda och trakassera civilbefolkningen bäst de ville.
Det är inte annorlunda i vårt eget närområde. Försvarsförmågan ökar tröskeln för användandet av våld. Med andra ord minskar benägenheten att använda våld eftersom kostnaden i tid och resurser för motståndaren ökar. Och precis som i Bosnienkriget kommer inga skurkar att hörsamma vår diplomati om vi inte kan lägga tyngd bakom ordet. För skurkar och banditer, som Ulf Henricsson sa, låter sig inte bara bli talade tillrätta.
Enligt den fredsskadades logik uppstår freden om vi lägger ned all form av beredskap på kris och krig. På så sätt är fredsskadan inte bara naiv, utan självvådlig.
Det är när vi tillfrisknar från fredsskadan som vi återfår möjligheten att föra en pragmatisk säkerhetspolitik. Det är till syvende och sist vad som skapar fred och säkerhet för vårt samhälle och land.