Från höger till vänster har skribenter och politiker börjat göra avbön om vad man tyckt och hur man agerat i invandringsdebatten. De ångrar att de utmålat sina motståndare som rasister och vägrat lyssna på deras argument. Förhoppningsvis är det starten på en mer saklig och sansad debatt. Även de som ändrat sin åsikt förtjänar att lyssnas till.
En av de som erkänner sina tidigare misstag är Mikael Sandström, före detta statssekreterare i regeringen Reinfeldt. Migrationspolitiken som hans regering förde var inte hållbar och många kritiker avfärdades som rasister och mörkermän. ”Jag skäms för att jag medverkat i riksmobbning av dessa debattörer”, skriver han (Kvartal 6/2016).
En annan avbön, men från vänsterhåll, kom när Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg intervjuades i programmet ”Min Sanning” på SVT. Hon ångrar att hon argumenterade för att tidningar och politiker skulle ignorera Sverigedemokraterna. ”Det är en väldigt arrogant inställning och framför allt helt vansinnig rent strategiskt”, säger Linderborg.
Det är bra att fler inser värdet av en saklig debatt där argument bemöts med andra argument, inte tystnad, påhopp eller elaka insinuationer. Samtidigt åtföljs alltid offentliga avböner av misstankar att den som ändrat sig bara försöker rädda sitt skinn och vänder kappan efter vinden.
Men det finns all anledning att lyssna till de som omvärderat sina ståndpunkter. Många som kastat av sig sina skygglappar har goda förutsättningar att komma med modiga förslag för att lösa Sveriges problem.
Linderborg tror exempelvis att vänstern måste sluta med sitt uppfostrande och ofta nedlåtande tilltal. Att skuldbeläggandet av vita män inte leder någonstans och att man borde fokusera på klassfrågor som kvinnors låga pensioner. ”Det är så många pensionärer som röstar på Sverigedemokraterna. Varför kan inte vi feminister börja prata om äldre kvinnors verklighet och ekonomiska situation?”, säger hon.
Reinfeldts tidigare statssekreterare, Mikael Sandström, har också kloka förslag på förbättringar. Han efterlyser ”alliansens jobbpolitik från år 2006 på steroider” och vill se lägre ingångslöner och stora utbildningsinsatser. Samtidigt lyfter han de dubbla signaler Sverige sänder genom att papperslösa har rätt till välfärdstjänster. Att ensamkommande barn direkt kastas in i asylprocessen utan att man undersöker om de i stället kan skickas tillbaka och återförenas med sina föräldrar.
Linderborg och Sandström har olika lösningar för hur migrationskrisen ska hanteras. Men både högern och vänstern skulle vinna på att argumentera mer som de gör nu, med fokus på sakfrågor i stället för svartmålning av sina motståndare.
Sverige är i akut behov av en saklig debatt. Både för att klara integrationen och hindra en framväxande populism. I stället för att avfärda de som ändrat uppfattning i migrationsdebatten bör deras ord tas på allvar. Bland dem finns både smärtsamma sanningar och smärtsamma svar på vad Sverige behöver framöver.