Jag skrev i lördags att jag tyckte synd om Sara Danius, ständig sekreterare i Svenska Akademien, som sitter kvar med de Akademiens dödgrävare som blockerat en anständig hantering av de skandaler rörande övergrepp och ekonomi som Akademien är en del av.
Den känslan har växt sig starkare sedan dess.
Före detta ständiga sekreteraren i Svenska Akademien Horace Engdahl gav sig i går på Sara Danius. Jag har inga problem att avgöra var mina sympatier ligger. Horace Engdahl avslöjar sig själv när han skriver att den ständiga sekreterarens främsta uppgift är att hålla samman Akademien och att "Sara Danius är den av alla sekreterare sedan 1786 som har lyckats sämst med sin uppgift".
Men om en betydande andel av ledamöterna väljer att agera på ett sätt som skadar Akademien – och när tre ledamöter väljer att i protest lämna dess arbete – varför faller det ansvaret självklart på Sara Danius? Ansvaret faller snarare på de ledamöter som prioriterar vänskapskorruption framför Akademiens anseende och välmåga. Ansvaret faller också på den enskilda ledamot som har nära band till den så kallade kulturprofilen. Den ledamoten hade kunnat gjuta olja på vågorna genom att själva lämna Akademiens arbete istället för att bita sig fast med hjälp av sina allierade, som vännen Horace Engdahl.
För Horace Engdahl är det självklart att det viktigaste är att bevara maktstrukturerna i den kulturelit han tillhör. Då är det mycket viktigare att skydda sina vänner än att skydda Akademien och låta enskilda ledamöter ta konsekvenserna av begångna fel.