Nyligen kulminerade Eurovisionsschlagerfestivalen i svensk segeryra. Snart startar fotbolls-VM för damer. Få väntar sig annat än att jublet kommer höras i bostadsområden runt om i landet när vi gör mål. Det är tecken på de djupa känslor för Sverige som vi medborgare känner. Vi gillar vårt land och vi visar det.
Samtidigt har vi inte riktigt fått kläm på hur vi ska hantera nationaldagen. Det har funnits mycket opinionsbildning från vänster och även från en del vilsna liberaler om att nationalkänsla, nationalsymboler och inte minst nationaldagsfirande är exkluderande och därför borde skrotas. Det lett till att nationalsymbolerna och det arv som Sverige fört vidare i en okuvad tradition periodvis har lämnats åt en klick nationalister som definitivt är exkluderande.
Det har varit en olycklig utveckling där exempelvis den som bär en svensk flagga i offentligheten kunnat misstänkliggöras. Något tillspetsat har det krävts en landslagströja med Zlatan på ryggen för att det ska ha varit helt acceptabelt med våra nationalsymboler.
På senare tid ser vi dock hur utvecklingen har vänt, en medvetenhet om att staten och samhället inte får förlora symbolik, symboler och riter har sakta uppkommit.
Ett tecken på det är att det från och med i år för första gången är obligatoriskt för kommunerna att ha en välkomstceremoni för alla nya medborgare. Den hålls lämpligt nog i många kommuner på nationaldagen. Ceremonier är värdefulla, för de ger en samhörighet och extra viktiga blir de som manifestation för något ifrågasatt.
Ett symboliskt välkomnande av de nya medborgarna blir en uppvisning av att man tas upp i en ny inkluderande gemenskap. Man behöver inte lämna sin gamla men man får del av en ny. Så är exempelvis medborgarna likar inför staten oavsett hur lång eller kort tid man varit det. Vissa möjligheter kommer med medborgarskapet, förutom det mest uppenbara att man får rösta i valet till riksdagen så får man till exempel möjlighet att bli polis eller domare. Samtidigt kommer också ett ansvar, tillsammans med alla andra medborgare, för rikets skötsel och styrelse. Man kan inte längre låtsas som att det inte rör en.
Denna utveckling att fylla nationaldagen med innehåll är värdefull. Samhörighet, ansvar, att plikter kommer med rättigheterna, behöver manifesteras och påminnas om. Nationen är inte en trasa man slänger bort när den använts klart. Sveriges symboler är därför också värdefulla och lämnar den majoriteten dem så kommer de snabbt hamna i händerna på de som vill att de ska vara exkluderande.
Naturligtvis bör kommuner och myndigheter ta sitt ansvar men ytterst åvilar det alla och envar. Det är vi som måste visa att en flagga på kavajslaget, en Sverige- eller folkdräkt, stora riksvapnet, en vasakärve eller kungens monogram likväl som exempelvis förtjänsttecken från internationella insatser är för alla medborgare. Symbolerna är del av vårt samhälle och när vi bär dem hedrar vi oss själva och alla som fått möjlighet att komma med i gemenskapen.