Infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) anser att det finns ett stort behov för höghastighetståg. I Januariöverenskommelsen gav man ett löfte om att Sverige skulle bygga nya stambanor för höghastighetståg. 2016 beräknade Trafikverket kostnaderna för byggandet av höghastighetsjärnväg mellan Stockholm, Göteborg och Malmö till 230 miljarder kronor. Det är en ohyggligt stor summa pengar till och med för ett infrastrukturprojekt. Då har man ändå inte inräknat kringkostnader och underhåll som tillkommer eller tagit höjd för att dra över budget.
Ingwar Ahlbäck, tidigare utredare av järnvägsnätet i södra Sverige, skriver i SvD Debatt (04/02) om hur orealistiskt tågprojektet är. Sverige är glest bebyggt och har en liten befolkning. Länder som byggt höghastighetståg, som Frankrike och Japan, har haft motsvarande Sveriges totala befolkning koncentrerat till en stad i ena änden av banan och nästan lika många i den andra. Han menar att det inte existerar befolkning nog i Sverige för att ens hålla snabbtåget självfinansierat.
Man fokuserar på helt fel problem när man tror att man kan lösa infrastrukturen med snabbare tåg. När höghastighetståg förordas är det inte ens tågnätets stora belastning som diskuteras. Att konkurrera ut inrikesflyg anses vara högre prioriterat än att tågen för godstransporter, långresenärer och pendlare ska flyta på. Järnvägen faller sönder. Rälsen håller inte i värmeböljor och växlarna fryser fast i vinterkylan. Att satsa på nya långa sträckor kommer troligtvis av budgetskäl framtvinga uppskjutande av underhållet som det nuvarande järnvägssystemet behöver. Pengarna som man vill lägga på höghastighetstågen skulle göra mycket mer nytta om de används för att rusta upp de system som redan används.
Satsningen på tåg görs ur miljösynpunkt. Man vill att fler ska ta tåget istället för flyg eller bil. Troligtvis kommer omställningen till elbilar kunna gå mycket snabbare än byggtiden för nya spår. Rustar man också upp vägnätet så man kan köra långa sträckor med jämn fart vilket även i sig minskar utsläppen från den nuvarande fordonsflottan.
Behovet för upprustad infrastruktur är minst lika stort i resten av landet som mellan våra storstäder. Stora delar av E20 genom Västergötland, E4an genom Västerbotten och Västernorrland är grovt eftersatt. E4 genom Norrbotten kan här ses som ett föredöme, där den successivt rustats till högre miljö- och säkerhetsstandard under många år. Stora delar av Sveriges inland har behov av infrastruktursatsningar. Tåg fungerar bra på vissa sträckor med stora behov för pendlare och för godstransporter.
Vill man att hela Sverige ska leva så är det fortfarande bilen som fyller behovet av transport i större delen av landet. Tvärt emot vad infrastrukturministern eller vad någon annan i regeringsunderlaget säger. Det är inte bråttom med höghastighetståg. Det är varken häftigt, miljövänligt eller en bra investering. Låser man fast infrastruktursatsningarna vid ett orealistiskt megaprojekt blir alla förlorare.