Tusentals ljus brinner under allhelgonahelgen på landets kyrkogårdar. När höstmörkret lägger sig tänder vi ljus för att besegra mörkret och minnas de döda.
Allhelgonahelgen verkar också få en allt större betydelse. Enligt en Sifo-undersökning från år 2017 planerade närmare hälften av svenskarna att besöka en kyrkogård eller minnesplats under helgen. I en del län, som Värmland och Kalmar, uppgav närmare 60 procent av invånarna att de skulle gå till en kyrkogård.
Samtidigt som allhelgonatraditionen har stärkts har också Halloween fått fäste i landet. Det kan tolkas som att vi helt enkelt behöver fasta punkter i livet, som av sin natur är förgängligt. Högtider väver också ett band mellan tidigare, nuvarande och kommande generationer.
Dagens ceremonier under allhelgonahelgen är dock relativt nya, även om högtidens rötter är uråldriga och dessa har upprätthållits i den katolska traditionen. Det gör att allhelgona påminner om en annan svensk ljushögtid – lucia. En annan likhet mellan traditionerna är att de har anpassats till högtidernas ökade frikoppling från kyrka.
Men det finns också lite förvånande olikheter. För samtidigt som tröskeln för att högtidlighålla allhelgona är låg – kanske lägre än förr – så verkar luciafirandet bli allt svårare.
En del av att fira traditioner är förutsägbarheten, vilket gör upprätthållandet av högtiderna enkelt. Luciafirandet blir dock allt mer oförutsägbart för varje år som går.
Valet av lucia verkar närmast ha blivit ett lackmusttest på modernitet och normkritik. Alla ska numera kunna bli lucia.
I Malmö meddelades tidigare i höst att stadens lucia inte ska väljas utifrån utseende, vilket må vara rimligt, eller sångröst, vilket är mindre rimligt. Lucia får vara en kille och det finns ingen övre åldersgräns. Frågan är vad man uppnår genom att klä en tondöv skäggig man i övre medelåldern i ett lucialinne och paradera honom genom rikets tredje största stad.
Den symbol för postmodernistisk upphöjdhet som agerandet är kommer också med ett pris – traditionen dör ut. Kanske inte främst för att lucia byter kön utan för att det blir ett normkritiskt minfält att anordna ett luciatåg, vilket förtar firandets glädje.
Vanliga människor som vill uppmärksamma en gemensam högtid, precis som tidigare generationer, vet att om de engagerar sig i ett luciafirande riskerar de att ställas till svars för varför lucia är en kvinna. Att en bärande del av en tradition är kontinuitet bortses ifrån när luciafirandets uttryck tolkas som politiska ställningstaganden.
Att göra det jobbigt att fira lucia lär också vara en del av målet. Dekonstruktionen av luciafirandet lär inte handla om att uppdatera en älskad gammal högtid utan snarare om att avskaffa den.
Under allhelgonahelgen kan det därför vara värt att tända ett ljus för lucia. Så att hon kan fortsätta att stiga genom det rum som vi kallar tid.