Tre dagar efter debatten i SVT Agenda (8/10) var det dags igen för partiledarna. Den här gången i riksdagen under talman Urban Ahlins överinseende. Nu fanns inte möjlighet att avbryta motståndaren eller dra ut på sin talartid. Kort sagt lite mer enligt Moderaternas partiledare Ulf Kristerssons vuxna stil. Kunde partiledarna ta vara på det lugnare tempot och föra fram nya resonemang?
Av det som fördes fram i talarstolen kändes det mesta igen från budgetpresentationer och tidigare ordväxlingar. Statsminister Stefan Löfven, som inledde, talade om den akuta personalbristen i vården, skärpta straff och att segregationen måste brytas. Varför regeringen har misslyckats med att åtgärda problemen under de senaste tre åren nämnde han inte. Svaret på den frågan skulle antagligen inte locka så många väljare heller.
Ulf Kristersson använde sin talartid till att bland annat sträcka ut en hand till Socialdemokraterna i migrationspolitiken. En mer långsiktig överenskommelse behöver göras över blockgränsen för att den just nu ansträngda situationen ska kunna stabiliseras, trots fortsatt stor invandring. Också detta stämmer in i Kristerssons vuxna hållning, och förhoppningsvis faller erbjudandet i god jord hos Socialdemokraterna.
Kristdemokraterna och Miljöpartiet, som båda riskerar att åka ur riksdagen, valde att huvudsakligen koncentrera sig på ett område – vård och omsorg respektive miljö. Något som Liberalernas partiledare Jan Björklund uppmärksammade då han påpekade att utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) inte sagt ett ord om just utbildning. När väljarna drar sig undan går partierna tillbaka till sina säkra kort.
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson sökte lä i att misstro de andra partiernas förmåga att styra Sverige, framförallt när det gäller migrationspolitiken. Att hans eget parti ännu inte fått sitta i regering verkar med den retoriken vara hans enda argument. Kanske var det just därför Löfven senare framförde den ständigt ekande kritiken mot Sverigedemokraternas nazistiska rötter i stället för mot partiets politik.
Att ständigt tjata om SD:s rötter är som vanligt slöseri med tid, för det finns så mycket i den faktiska politiken att kritisera. Men tjatig är också det som beskriver statsministerns två senaste framträdanden bäst. Det mesta han säger bottnar i att låga löner är dåligt, skatter bra och att regeringen har vänt underskott till överskott. Om han tänker hålla fast vid dessa svar bör de åtminstone bli mer dynamiska om Löfven ska ha någon framgång i kommande debatter.
Alla partier verkar ha bestämt sig för vilka knappar de ska trycka på, åtminstone tills nästa dom från väljarna kommer. Många beskriver en tudelad verklighet med framgång för inrikes födda och utanförskap för lågutbildade invandrare. Att de allra flesta partier gör samma analys av dagsläget kan förhoppningsvis leda till fler överenskommelser.