Det har inte gått så lång tid, men redan har flera av omvärldens förhoppningar om Donald Trumps presidenttid blivit grusade. Som att han verkligen skulle föra folket samman, som det hette i segertalet, och skapa goda relationer med ”alla länder som vill komma överens med oss”. Eller att Trump själv skulle förändras, inse vilket ansvar han hade tagit på sig och sluta med sina clownerier – alternativt att han aldrig var så självupptagen och aggressiv som han verkade i valrörelsen utan så att säga skulle skärpa sig automatiskt.
Sådana förhoppningar kommer att skrivas in i de felaktiga politiska bedömningarnas långa historia. Redan den 29 januari skrev en av den republikanska utrikesministern Condoleezza Rices rådgivare, Eliot Cohen: ”Trump har, på en spektakulär vecka, visat sig vara en av våra sämsta presidenter någonsin.”
Det skadar inte att redan nu fundera över vad som blev fel i förhoppningarna och varför.
En bidragande orsak var att göra yrket till en psykologisk tolkningsnyckel. Som affärsman, tänkte man, skulle Trump tänka på ett visst sätt och i enlighet med det agera konstruktivt, nyktert och pragmatiskt. Men det finns oändligt många sätt att bedriva affärer på, och den modell Trump uppenbarligen tar med sig till Vita huset är något helt annat än den traditionella. Till den har hela tiden hört att skapa uppmärksamhet genom att vara annorlunda, drastisk eller skandalös.
En annan var att man gick vilse bland de många spektakulära politiska förslagen och frågorna om huruvida något av dem helt eller delvis kunde motiveras och så naturligtvis om de var på allvar och skulle genomföras. Om det sistnämnda råder nu inga tvivel. Till och med inreseförbudet för muslimer som föreföll helt omöjligt när det lanserades är på sitt sätt på plats. Men analysen av Trumps arbete som president vann inte mycket på dessa spekulationer.
De som däremot koncentrerade sig på Trumps personlighet snarare än på hans politik, hans karaktär snarare än hans handlingsprogram, har fått rätt. I ett uppmärksammat brev skrev 50 ledande republikanska experter på utrikespolitik och nationell säkerhet: ”Vår erfarenhet är att en president måste vara beredd att lyssna till sina rådgivare och sina departementschefer, uppmuntra att motsatta åsikter övervägs och erkänna fel och lära sig av dem. En president måste vara disciplinerad, kunna kontrollera sina känslor och handla först efter reflektion och noggrant övervägande… Enligt vår bedömning saknar Trump samtliga dessa egenskaper.”
Det var i augusti förra året.
Om politiska förslag snabbt kan ändras och bytas ut, är personligheten mer permanent. På gott och ont ligger alla dessa brister i öppen dag, möjliga att observera för alla och envar. En psykologiprofessor, Dan McAdams, som för tidskriften The Atlantics räkning studerade Trump under valrörelsen säger nu: ”När det gäller Trump, är det så att det man ser är det man får.” McAdams sökande efter något ”bakom masken”, någon djupare filosofi, gav inget resultat.
Kanske är detta det största misstaget i bedömningarna av president Trump: Man blev så intresserad av det som kunde finnas mellan raderna att man missade vad som stod på dem.