På Folk och Försvars konferens i Sälen presenterades på tisdagen Brottsförebyggande rådets Nationella trygghetsutredning.
Undersökningen ger i stort en positiv bild av tryggheten i samhället. Andelen som känner oro över brottsligheten i samhället har sjunkit sedan 2006 och nu planat ut på att 19 procent är oroliga jämfört med 29 procent 2006. Likaså sjunker andelen oroliga för att anhöriga ska drabbas av brott.
Som en pendang stiger även andelen som har förtroende för rättsväsendet. I dag har 60 procent av medborgarna stort förtroende för polis och rättsväsendet. Förtroendesiffrorna är något lägre för åklagare och domstolar, men även där har motsvarande förtroendeförstärkning skett sedan 2006.
Utifrån uppgifterna skulle det naturligtvis gå att luta sig tillbaka och tro att allt är gott. Så är det inte, det finns en motbild. En ökad polarisering märks. 2011 hände något, från att andelen som har lågt förtroende för rättsväsendet minskat parallellt med ökningen av förtroendet, så vände kurvan. Nu ökar för tredje året i rad andelen som har lågt förtroende för polisen och övriga rättsvårdande myndigheter.
En följd av det minskade förtroendet är rimligen också den minskade respekt som finns inte bara för polisen utan även för räddningstjänsten i stort. I dag tillhör det normalbilden att polis, ambulans och brandkår inte vågar rycka ut till vissa tungt socialt belastade bostadsområden utan att ha kraftig numerär och högskyddsnivå.
Ur materialet går inte att utläsa i vilka samhällsgrupper som förtroendet minskar. En tolkning kan vara att den ökade splittringen har bakgrund i att allt fler grupperingar i dag har egen nyhetsrapportering, exempelvis i olika internetforum. I de grupperna, bland annat extremister till höger och vänster, finns från majoritetssamhället klart avvikande uppfattningar inte bara om vad som är rätt utan också som en följd andra uppfattningar om exempelvis hur polisen agerar.
Åsikterna stannar dock inte i extremistkretsar. I samband med händelser som skjutningen och de efterföljande kravallerna i Husby utanför Stockholm var det onyanserade ifrågasättandet av polisen omfattande även i reguljär media.
Polisen och dess agerande måste tåla en granskning, men samtidigt finns det anledning för medieaktörer att besinna kritiken som ofta är ideologiskt motiverad. Till exempel ifrågasätts polisens internutredningar slentrianmässigt utan att några fel, brister eller misstag påvisats. Det finns en klar risk att kritiken blir självuppfyllande och en grund för enskildas ifrågasättande och förtroendetapp. Det i sin tur kan spä på den våldsspiral polis och räddningstjänst upplever på vissa håll, genom att det kan upplevas legitimt att angripa samhällsorgan man saknar förtroende för.
De flesta av oss är fortsatt trygga i samhället. Men det finns problem att adressera, framför allt är den ökade polariseringen och misstroendet mot rättsväsendet alarmerande.