Om den amerikanska presidentvalskampanjen var oförutsägbar och spännande, kommer dock den franska motsvarigheten som pågår nu inte långt efter. Den inledande favoriten Francois Fillon, som tycktes ha funnit en vinnande modell i kombinationen av traditionella moraliska värderingar med liberal ekonomisk politik, har blivit föremål för misstankar om att ha anställt familjemedlemmar för skattepengar. Nationella frontens Marine Le Pen leder många opinionsmätningar när frågan gäller presidentvalets första omgång, men tenderar att förlora de mätningar som rör andra och utslagsgivande omgången. Emmanuel Macron har inte något parti bakom sig, och hade från början inte ens något tydligt program med sig – men har ändå, eller på grund av det, kunnat hävda sig över förväntan med ett allmänt optimistiskt, proeuropeiskt budskap. Men hur långt räcker det?
Det är mellan dessa tre otypiska kandidater till presidentämbetet som kampen hittills har stått. Nu tillkommer en fjärde: Jean-Luc Mélenchon, som står till vänster om socialisterna. I de senaste mätningarna är han den ende som går framåt; de andra kandidaterna tappar stöd. Mélenchon ligger också långt före Socialistpartiets officiella kandidat Benoît Hamon.
Liksom Le Pen och Macron betraktar sig även Mélenchon som en anti-etablissemangskandidat – för att vara just ett etablissemang har den politiska eliten påfallande svårt att presentera några egna presidentkandidater – och även om hans framgångar på senare tid var oväntade, är de inte obegripliga.
Mélenchon har en föregångare i Bernie Sanders, den tydlige vänsterkandidat som endast efter stora ansträngningar kunde besegras av Hillary Clinton i demokraternas primärval. Liksom Sanders har Mélenchon lyckats tilltala unga väljare med sitt budskap. I kampanjen ingår rentav ett dataspel, Fiscal Kombat, där hjälten (Mélenchon) bekämpar oligarker och skakar av de rika deras pengar.
Mélenchon går dock betydligt längre än vad Sanders gjorde. I tidningen Le Figaro beskrivs hans projekt som inspirerat av Venezuelas Hugo Chavez, en ”explosion” av statens utgifter, rentav ett ”ödeläggelseprojekt” för Frankrike. I en ledare i tidningen kallas han Maximilien Ilitch Mélenchon – en efterföljare till Robespierre och Lenin.
Annorlunda uttryckt har nu de franska väljarna ett antal mycket tydliga alternativ att välja mellan. Den ”samling i mitten” som ofta har beklagats ser man ingenting av i det franska presidentvalet. Snarare har kandidaterna intagit alltmer profilerade positioner och om något är det mitten som är övergiven. Ett osannolikt men inte otänkbart utfall är att Marine Le Pen i utslagsomgången ställs mot Mélenchon. (Enligt opinionsmätningarna vinner då Mélenchon.)
Ur ett demokratiskt perspektiv skulle de tydligare alternativen kunna tyckas vara en positiv utveckling. Men den har också sitt pris: debatten urholkas när deltagarna inte är överens ens om det mest grundläggande. Och som volatiliteten i väljarnas sympatier för de olika kandidaterna visar, blir det knappast lättare för medborgarna att välja mellan kandidaterna bara för att de är mer radikala till sin framtoning.