Att det finns en skiljelinje mellan skepsis och strävan efter fördjupat samarbete inom EU är inget nytt – men kanske däremot den allt tydligare skiljelinjen mellan olika former av fördjupat samarbete. ”Mer Europa” kan betyda olika saker. Ingen kan betvivla vare sig den franske presidenten Emmanuel Macrons eller den tyska förbundskanslern Angela Merkels engagemang för ett starkare och mer enat EU, men ändå drar de åt helt olika håll.
Med risk för att falla tillbaka på nationella stereotyper är den franska tanken mer visionär och den tyska snarast kamrersaktig. Macron har talat om en gemensam budget för eurozonen, om mer investeringar och om att EMU måste kunna hjälpa enskilda länder som drabbas av ekonomisk kris. Den starka, effektiva och inkluderande eurozon han ser framför sig ska ha en egen finansminister och stå under parlamentarisk kontroll på europeisk nivå. Solidaritet och ”ett Europa som skyddar” är slagorden.
Några av de konkreta förslagen har fått stöd från tyskt håll, men utifrån helt andra syften. Som Europaforskaren Hans Kundnani vid den brittiska tankesmedjan Chatham House har skrivit är den dominerande tyska idén om EU-samarbetets utveckling att det bör präglas ännu mer av kontroll över medlemsländernas budgetar, av mer övervakning av att det ekonomiska regelverket följs och av en övergripande strävan efter konkurrensmässighet. Ett extremt exempel på vad detta samarbete skulle innebära är hur strukturreformer har genomförts i Grekland. ”Om denna vision skulle slå igenom, skulle ’mer Europa’ betyda ’mer Tyskland’”, skriver Kundnani.
De olika visionernas genomslagskraft hänger samtidigt ihop med vad som sker inrikespolitiskt. I Frankrike pågår sedan Macrons tillträde ett ambitiöst reformarbete, som av presidenten själv faktiskt har motiverats med vad han vill åstadkomma på EU-nivå. ”Ingen skulle lyssna på oss ens en sekund om våra europeiska ambitioner bara var ett sätt att lösa våra inrikesproblem”, har han sagt. Reformerna möter dock ett starkt motstånd.
Samtidigt är det politiska läget i Tyskland inte ägnat för visionärt ledarskap. Macrons utkast till reformer av eurozonen vid hans tal vid Sorbonneuniversitetet i september 2017 fick länge stå okommenterade, både obekräftade och oemotsagda. Det var tillräckligt svårt att bilda en regering. Merkels kristdemokratiska union är försvagad, Merkels egen position är inte vad den har varit och det finns en EU-skeptisk opinion som kommer till uttryck inte bara i Alternative für Deutschland utan också i liberala FDP. Väljarnas efterfrågan på ännu mer fördjupat samarbete – vilket per definition innebär ett ännu större tyskt ansvarstagande – tycks begränsat.
Inte bara ideologiska meningsskiljaktigheter utan också inrikespolitiska utmaningar kan alltså hindra Tyskland och Frankrike från att utöva den traditionella uppgiften som EU:s drivande radarpar. I sitt tal i Europaparlamentet i Strasbourg nyligen nämnde Macron överhuvudtaget inte Berlin-Paris-axeln. Den omtalade tysk-franska motorn driver just nu inte unionen framåt.