Oklarheterna kring Sveriges kandidatur till en plats i FN:s säkerhetsråd, som man knep sommaren 2016, blir allt större. DN avslöjade i december att en stor del av informationen kring kampanjen inte hade registrerats av utrikesdepartementet, UD, och således hållits gömd för allmänheten. Nyligen stod det dessutom klart att utvärderingen av kampanjen, som lämnades till UD i mars 2017, endast består av slutsatserna på 13 sidor. Det förklarade UD för såväl DN som riksdagens utrikesutskott när hela utvärderingen efterfrågades.
Nu har UD dock medgett att det finns annat material att presentera, som myndigheten kallar ”arbetsmaterial”. Exakt hur detta material har använts för att ta fram slutsatserna framgår inte av UD:s pressmeddelande, men tydligt är att det ska redovisas för utrikesutskottet på grund av det stora intresse som uppvisats.
Att utrikesutskottet, och även media, visat intresse för utvärderingen är inte det minsta konstigt. Det handlar inte bara om en märklig situation där UD hävdar att slutsatser av en utvärdering inlämnats, och accepterats, utan en skymt av själva utvärderingen som slutsatserna baseras på. Det framgår dessutom av både ambassadör Anders Lidén, som gjorde utvärderingen, och UD:s eget PM att slutsatserna inkom tillsammans med den fullständiga utvärderingen.
Varför skulle UD till att börja med acceptera att Lidén lämnat in enbart slutsatser utan hela utvärderingen? Vari skulle myndigheten intresse av icke underbyggda uppfattningar ligga? Detta tillsammans med de andra bevisen gör det tydligt att UD har fått in en fullständig utvärdering som myndigheten av någon anledning inte vill presentera för vare sig utrikesutskottet eller allmänheten. Att nu erbjuda en redovisning av ”arbetsmaterial” är också märkligt, eftersom man indirekt medger att UD fått in andra dokument utöver slutsatserna, något som tidigare förnekats.
Ett av huvudbudskapen i Sveriges kampanj till FN:s säkerhetsråd var öppenhet och transparens. Lidéns slutsatser av utvärderingen, utöver UD:s märkliga agerande, gör detta faktum än mer ironiskt. Det konstateras till exempel att Sverige vann andra länders förtroende genom en välorganiserad kampanj och hög trovärdighet i sina politiska budskap.
Lidén framför i slutsatserna även kritik mot Sveriges kommunikation mot de egna medborgarna för att vinna stöd på hemmaplan. Detta trots att regeringen var väl engagerade i kampanjen – så engagerade att Lidén frågar sig vad som fick nedprioriteras för en plats i säkerhetsrådet.
Regeringens stolthet över att ha tagit plats i FN:s säkerhetsråd 2017-2018 går inte att ta miste på. Både våra ministrar och UD borde därför vara ivriga att få redovisa receptet på denna framgång i form av arbetet med och utvärderingen av kampanjen. Men så länge UD inte lägger korten på bordet, och utrikesminister Margot Wallström (S) inte visar någon vilja att få ordning på sin myndighet, kommer misstankarna om vad som verkligen låg bakom Sveriges framgång att bestå.