De senaste veckorna har SVT rapporterat om magnituden av eftersattheten av järnvägen. Över 120 mil räls på den svenska järnvägen håller på att spricka sönder. Skadorna På den problemdrabbade rälsen har ökat från i snitt ett fel per mil förra året, till att nu ligga på i genomsnitt sex fel per mil. Sliprar ruttnar och vittrar sönder och bultar trängs upp. Några av de mest utsatta sträckorna är sträckorna mellan Bastuträsk och Boden, Sandhem och Nässjö samt Karlstad Välsviken och Kil. Den märkbart mest slitna sträckan är den mellan Alvesta och Älmhult.
Morgan Rehn, ställföreträdande avdelningschef för järnvägssystem på Trafikverket, berättar att problemen varit kända under en lång tid men att myndigheten har en väldigt begränsad mängd pengar och måste prioritera vad som ska bytas ut. Upprustningen av järnvägen har släpat efter sedan 90-talet
Mer medel behövs för att åtgärda de akuta skadorna på järnvägen. Risken är annars enligt Trafikverket att urspårning kan ske. Satsningarna inom politiken har många gånger slagit fel. Snabbtåg har prioriterats före att rusta upp befintlig järnväg, och liksom brukligt är frågan om statligt ägarskap är viktigare för Socialdemokraterna än en fungerande järnväg.
I april meddelande dock regeringens utredare om järnvägens organisation, Gunnar Axelsson, att det inte är möjligt att återförstatliga järnvägen, eftersom Trafikverket inte skulle klara av det. I utredningens delbetänkande föreslås att en nationell underhållsplan ska införas för järnvägen. Men även i fortsättningen bör externa entreprenörer anlitas. Att skylla problemen med järnvägen på de privata företagen är felaktigt. Järnvägens kvalitet beror på den låga prioriteringsgraden.
I Schweiz har järnvägen till skillnad från i Sverige varit prioriterad. Järnvägen är i Schweiz frekvent använd och systemet bygger på att alla tåg är i tid. Det är därför nödvändigt att tågen håller tidtabellen. Det finns förstås skillnader mellan Sverige och Schweiz. Schweiz är ett bergigt land med många järnvägstunnlar och Sverige är ett långt och avlångt land. Vad som skiljer sig än mer är hur mycket man satsar på järnvägen i de olika länderna. I Schweiz satsas fyra gånger så mycket på järnvägen, trots en mindre befolkningsmängd.
För att laga den svenska järnvägen är inte Socialdemokraternas valfråga om statligt ägarskap lösningen. Det behövs en nationell underhållsplan, och externa företag bör anlitas. För att järnvägen ska kunna rustas upp till fullgod standard behövs förstås även tillräckligt med resurser. Med tåg som är framme i tid kan resenärerna i framtiden betala en slant extra. Det är dock svårt att motivera för folk att betala extra för att färdas på en järnväg som knappt fungerar. Tyvärr hamnar notan för att täcka upp för politikernas miss troligtvis än en gång i skattebetalarnas knä.