Överdrevs riskerna med Brexit? Så här några månader efter den brittiska folkomröstningen verkar det onekligen så. Enligt en opinionsundersökning anser två av tre britter att Storbritannien är på väg åt rätt håll och att landets ekonomi kommer att utvecklas väl under det kommande året. Enligt en undersökning gjord bland företag betraktar nästan hälften det kommande året med optimism; endast 23 procent av företagen är pessimistiska i fråga om sin egen nära framtid. Londonbörsen har inte kollapsat och företagen inte flytt i skaror.
Samtidigt har trycket från EU:s övriga medlemsländer minskat. Omedelbart efter omröstningen fanns det EU-ledare som menade att Storbritannien borde gå ur unionen omedelbart. Även Europaparlamentet röstade igenom en resolution som förordade ett ”snabbt och konsekvent genomförande av utträdesförfarandet”.
Sådana resonemang har dock blivit mer sällsynta. Tysklands förbundskansler Angela Merkel, som trots inrikespolitiska utmaningar dominerar den europeiska politiken, har sagt att både Storbritannien och övriga EU måste få tid att tänka igenom sina prioriteringar inför de förhandlingar som någon gång ska inledas. För övriga EU:s del kommer toppmötet i Bratislava 16 september att ägnas åt sådana funderingar.
Trots alla spekulationer om Brexit på förhand var det nog ingen som hade trott att det skulle se ut så här. Det för många chockartade resultatet i folkomröstningen har följts av en vardag som är förvillande lik den vardag som föregick folkomröstningen. Det kan tyckas vara den bästa av världar, rentav. Beslutet har fattats men de negativa konsekvenserna har inte märkts.
Och nog fanns ett inslag av överdrifter i Stanna-sidans ekonomiska prognoser. När den verkliga entusiasmen för EU-medlemskapet saknades, liksom tron på europeisk gemenskap som ideal, återstod bara ekonomiska argument för Stanna-förespråkare som dåvarande premiärministern David Cameron. Och när dessa argument inte verkade bita, spetsades de till.
Lugnet är dock bedrägligt, för samtidigt återstår den stora frågan om vad Brexit egentligen ska innebära. Vad var det väljarna röstade på? Vem avgör vad som var ett löfte och vad som bara var ett allmänt förslag eller utspel i stundens hetta?
Frågorna kan tyckas teoretiska. Men redan har den brittiska regeringen hamnat i problem när det gäller invandringen, den kanske viktigaste frågan i Brexit-omröstningen trots att den bara delvis har med EU-medlemskapet att göra. Vote Leave, den konservativa kampanjen för utträde som bland andra utrikesminister Boris Johnson deltog i, lovade att Brexit skulle innebära införandet av ett poängbaserat system för uppehållstillstånd i Storbritannien.
Nu säger premiärminister Theresa May att ett sådant system inte uppfyller sitt syfte, inte leder till mindre invandring och därför inte heller ska införas. Ett liknande öde lär vederfaras andra löften från Lämna-sidan, trots att ledande företrädare nu är ministrar. Brexit betyder Brexit, har Theresa May sagt. Men det hindrar inte att den Brexit som verkligen genomförs i viktiga avseenden inte kommer att likna den Brexit som de brittiska väljarna röstade för.