Polens förhållande till EU blir alltmer ansträngt – men vad det krisutsatta EU kan göra för att vända utvecklingen är oklart.
Reformen av det polska rättsväsendet går vidare i ”demokratiseringens” namn – fast det liknar väldigt mycket en politisering, med regeringspartiet Lag och rättvisa som den stora och långsiktiga vinnaren. Den polske statsvetaren Roman Kuzniar har, som journalisten Peter Johnsson berättar i boken Polen! Quo vadis?, myntat begreppet ”kaczism” för det säregna system som håller på att växa fram under Lag och rättvisa-ledaren Jaroslaw Kaczynskis egid.
Vera Jourova, EU-kommissionär, säger i en intervju med den tyska tidningen Neue Osnabrücker Zeitung att det rör sig om ”ett systematiskt avskaffande av rättsstatligheten, där maktbalansen mellan den verkställande makten och den dömande makten förstörs”.
Något sådant var inte tänkt att kunna ske i EU, som är en gemenskap grundad på värnandet av vissa principer (inklusive respekt för rättsstaten). EU-kommissionen och övriga medlemsländer i unionen har i förhållande till Polen därför att välja mellan svaga åtgärder och alldeles för starka, den så kallade ”nukleära optionen” som utgörs av fördragets artikel 7. Att ”tillfälligt upphäva vissa av de rättigheter som den ifrågavarande medlemsstaten har … inbegripet rösträtten i rådet för företrädaren för den medlemsstatens regering” är så radikalt att det i praktiken är uteslutet.
Även om fördragets regler ska följas oavsett vilket politiskt läge som råder, är det också ofrånkomligt att unionens situation som helhet har en inverkan. Den fortsatta krisen i Grekland, eurosamarbetets problem, migrationsutmaningen och Brexit hade var för sig varit tillräckligt svåra att hantera. När de nu uppträder på samma gång är det fullt förståeligt om engagemanget i ytterligare en konflikt, dessutom med ett stort och viktigt medlemsland, avtar.
Ändå är den negativa utvecklingen i Polen en högst väsentlig utmaning mot EU-samarbetet, inte enbart för att det finns en risk för ideologiska spridningseffekter till andra stater utan också för att alla andra EU-medborgare påverkas. Ett Polen som styrs i nationalistisk-auktoritär anda är också med och fattar beslut om alla andra medlemsländer och därmed beslut som rör alla EU-medborgare. ”Varje europeisk medborgare har ett intresse av att inte ställas inför en illiberal medlemsstat i EU”, som statsvetaren Jan-Werner Müller har skrivit.
Eftersom sanktioner mot Polen i praktiken är uteslutna, tar EU-kommissionären Jourova nu upp ett nytt spår: indragna bidrag. Polen är EU:s största nettomottagare av EU-medel. ”Jag kan inte tänka mig att tyska eller svenska skattebetalare vill betala för att det ska uppstå en diktatur i ett annat EU-land”, säger Jourova – och den bedömningen är sannolikt korrekt.
Om det går att få med andra medlemsländer på logiken är en annan fråga. Och ytterligare en, den viktigaste, är om ens detta räcker för en omprövning av den politik som förs i Polen – eller om indraget ekonomiskt stöd inte snarare skulle accelerera avskedet från EU:s principer.