Den stora förloraren på Brexit är Storbritannien – men återstoden av europeiska unionen är inte en så liten förlorare heller. Det kommer att märkas när nu långtidsbudgeten, den fleråriga budgetramen, ska fastställas för 2020 och framåt. Storbritannien lämnar ett stort ekonomiskt hål efter sig: 2016 betalade landet in 13,8 miljarder pund men fick bara tillbaka 4,4 miljarder. Ett nettobidrag i storleksordningen 9,4 miljarder pund, över 100 miljarder kronor, ska nu på något vis täckas av de kvarvarande EU-länderna.
Det kommer inte att bli lätt. Storbritannien var ett av de största och rikaste länderna i den europeiska unionen. Bara Tyskland är en större nettobidragsgivare. Samtidigt har EU-kritiska partier gjort bra ifrån sig i en rad europeiska val, vilket signalerar att stödet i den allmänna opinionen för att enskilda länder ska betala mer till EU är svagt.
Man kan naturligtvis tänka sig besparingar och nedskärningar. Jordbruksstöd och sammanhållningspolitik – struktur- och investeringsfonder – är områden som ofta brukar ifrågasättas. Varför ska EU till exempel finansiera investera investeringar i rika medlemsländer som Tyskland eller Sverige? Om investeringarna begränsades till länder som verkligen är relativt sett fattiga skulle EU kunna spara 124 miljarder euro under åren 2020-2027. Om jordbruksstödet minskades med 15 procent skulle EU kunna spara 60 miljarder till. Men det finns ingen garanti att så drastiska åtgärder skulle vara populära när de väl genomfördes – även i nettobetalande länder finns regioner och näringar som är beroende av EU-stöd. Dessutom skulle diskrepansen mellan betalande och mottagande länder förstärkas ytterligare.
Samtidigt finns så mycket mer som EU kunde, och enligt många borde, göra. Forskning, försvar, klimatarbete och inte minst migration är utgiftsområden där somliga medlemsländer förespråkar ett mer ambitiöst EU. Ambitioner kostar dock. En fullt utvecklad europeisk gränsmyndighet med en förmåga motsvarande USA:s eller Kanadas skulle enligt EU-kommissionen kosta 150 miljarder euro under en sjuårsperiod.
Den svåraste frågan är emellertid kanske den om EU:s grundläggande värderingar. Hade alla dragit åt samma håll ideologiskt hade meningsskiljaktighet om prioriteringar kunnat redas ut lättare, men nu är det inte så. EU:s budget i nuvarande form innebär att Tyskland betalar för medlemsländer som Ungern och Polen, vars valda företrädare sedan ägnar sig åt att sabotera EU-samarbetet, avlägsna sig från minimikrav på rättsstatlighet och därigenom undergräva unionens legitimitet. Om Tyskland ska betala mer, vilket är en sannolik utgång av budgetförhandlingarna, kommer landet att ställa större krav på att pengar och värderingar hänger samman.
Med andra ord: Just när budgetutrymmet minskar till följd av Storbritanniens utträde, ställs EU inför stora utmaningar som kräver större utgifter – samtidigt som öst och väst, nya och gamla medlemsländer drar åt helt olika håll. Det skulle kunna kallas för en perfekt storm.