Att planera Försvarsmaktens verksamhet för nästa år är ingen lätt uppgift. En stor anledning till det är osäkerheten kring anslagen för 2019, eftersom det är högst oklart vilken budget som går igenom. Kommer anslagen att ligga på samma nivå som tidigare eller kommer det att skjutas till mer pengar? ÖB Micael Bydén utgår från det fattigare scenariot, samtidigt som så mycket som möjligt ska göras för att uppfylla riksdagens försvarsbeslut från 2015.
De pengar som faktiskt behövs för nästa år är 3 miljarder kronor extra, och på längre sikt totalt 64 miljarder kronor till 2025. Detta enligt Bydéns egna beräkningar. Nyligen konstaterade dock Ekonomistyrningsverket (7/11) efter en granskning att det i själva verket krävs totalt 88 miljarder kronor extra till 2025. Att det krävs en stor ökning av Försvarets anslag står således klart, och det minsta regering och riksdag kan göra är att uppfylla Bydéns begärda tillskott.
Övergångsregeringen har dock tveksamma möjligheter att på eget initiativ öka anslaget för Försvarsmakten i den neutrala budgetpropositionen för 2019, som ska överlämnas den 15 november. Det finns dock en enighet i riksdagen för att ge Försvaret mer pengar, vilket borde göra det möjligt att trots allt förhandla fram en ökning. Ännu större möjligheter för tillskott finns dock i riksdagspartiernas budgetmotioner, som ska läggas fram senast 30 november. Därför är det något oroande att M hittills inte har aviserat något särskilt fokus på försvar i sin motion, som antingen läggs fram enskilt eller gemensamt med Alliansen.
Om inga extra pengar skjuts till tvingas Försvaret göra den orimliga balansgången mellan vad som kan genomföras med den budget som finns och vad som behöver göras för att uppfylla riksdagens försvarsbeslut. Det går helt enkelt inte att uppfylla målen om försvarsanslagen ligger kvar på samma nivå som tidigare.
Problemen med att tvingas sätta Försvaret på sparlåga samtidigt som verksamheten expanderar gäller inte minst personalförsörjningen. Värnplikten gör att fler får kontakt med Försvarsmakten och utbildas, men det krävs också att det är en tillräckligt attraktiv arbetsplats för att både rekryter och de som redan är anställda ska vilja jobba kvar. Men om Försvaret inte är tillräckligt prioriterat av regering och riksdag blir förutsättningarna betydligt sämre för att attrahera och behålla den kompetens som finns och behövs.
Efter insatserna för att släcka sommarens skogsbränder har Försvaret nu ännu bättre anseende hos befolkningen. Satsningar på myndigheten lär således kunna bli mer accepterade av väljarna. Detta får dock inte innebära att brandbekämpning och andra för allmänheten mer synliga uppdrag i det här läget läggs på Försvarets bord i för stor utsträckning. Då får ekonomiska tillskott betydligt mindre effekt på kärnverksamheten, där de verkligen behövs. Uppgiften att försvara landet mot angrepp utifrån är tillräckligt viktig i sig, och får inte kompromissas med.