Regeringen har utsett den förre generaldirektören för Konjunkturinstitutet Mats Dillén att leda den parlamentariska kommitté som ska seöver det penningpolitiska ramverket och riksbankslagen. Det råder en bred samstämmighet mellan regeringen och alliansen om att de snart 20 år gamla reglerna i riksbankslagen behöver en översyn.
Det finns uppenbarligen en enighet om att dagens regler inte är motsvarar dagens behov. Mycket har hänt på 20 år, inte minst finanskrisen som inleddes med investmentbanken Lehman Brothers konkurs år 2008 och som knappast kan sägas vara över ännu. Den nuvarande lagen är färgad av den svenska bank- och fastighetskrisen på 1990-talet.
Hörnstenarna i denna politik är en oberoende riksbank och statsfinansiell disciplin. Att politikerna inte ska lägga sig i riksbankens styrränta är idag självklart. Det är riksbanken som ska se till att hålla målet om prisstabilitet. I praktiken är det inte så enkelt då riksbankens och politikernas olika beslut påverkar varandra i det ekonomiska systemet.
Regeringens å sin sida ska hålla sig till de finanspolitiska målen i budgetarbetet. Överskottsmålet om en procents offentligt finansiellt sparande kommer dock att överges till förmån för ett sparande om en tredjedels procent. I praktiken har enprocents målet sällan uppnåtts, men målets själva existens har haft en disciplinerande effekt på statsbudgetarna.
Givet politikernas strävan att frigöra politiken från begränsningar inom finanspolitiken finns det anledning att vara observant på vad den kommittén kommer att föreslå för lagändringar gällande Riksbanken. Av kommittédirektivet att döma så verkar det inte vara någon större fara för Riksbankens oberoende. Tvärtom kräver EU-direktiv ett ännu tydligare markerat oberoende. Så långt är allt väl.
En viktig anledning till att riksbankslagen nu ses över är Riksbankens stora svårigheter att nå inflationsmålet om en årlig ökning av konsumentprisindex med två procent. Sedan finanskrisen har det målet varit långt ifrån att uppnås trots att Riksbanken använt sig av okonventionella metoder som negativ ränta och köp av statspapper. Nu flaggar man även för att göra valutainterventioner i syfte att öka inflationen.
I kommittédirektivet anges bland annat att kommittén särskilt ska överväga om inflationsmålet och dess nivå ska fastställas i lag och i vilken utsträckning hänsyn ska tas till den reella ekonomiska utvecklingen. Så som man får förstå de kan det bli aktuellt med en Riksbank som åläggs att ta hänsyn till inkomstfördelningen i ekonomin, tillgångspriserna, statsskuldsförvaltningen med mera.
Det finns en risk med att lägga över alltför mycket av de frågeställningar som politiken har att hantera på Riksbanken vars oberoende på så sätt kringskärs. Om exempelvis politiken är oförmögen att hejda ett skenande boprisrally bör den uppgiften inte hamna på Riksbanken. Det är viktigt att den parlamentariska kommittén förmår upprätthålla boskillnaden mellan riksdagen och Riksbanken.