Ingen som är sjuk ska behöva jobba mer än denne klarar av, och ingen som är frisk ska kunna undvika att jobba. Hur utformar man på dessa grunder ett optimalt sjukförsäkringssystem? Om detta tvistas det just nu partierna emellan. Alliansen är sedan tidigare för en bortre gräns för sjukförsäkringen, och nu har även SD intagit den positionen. Regeringen vill dock ha kvar det nuvarande systemet utan tidsgräns, som gäller enligt beslut från 2015.
14 december kunde Alliansen med stöd av SD få igenom ett tillkännagivande i riksdagen, som uppmanar regeringen att komma med ett förslag på att återinföra en tidsgräns. Detta eftersom det blir ett allt större problem att människor är sjukskrivna längre än 2,5 år, där den tidigare gränsen för sjukskrivning låg.
Frågan som bör ställas är hur realistiskt det är att någon som är sjuk längre än så någonsin ska kunna komma tillbaka till arbetslivet i någon mån. En sådan bedömning bör kunna göras efter två år, och om arbete inte är aktuellt ska personen i stället gå över till sjukersättning. Det är inte rimligt att samma bidragsform tillämpas både på den som är sjuk i en månad och den som inte arbetat på fem år utan utsikter att komma tillbaka.
Längden är dock inte det enda problemet med sjukförsäkringssystemet. Tidigare tjänstemannen på Finansdepartementets budgetavdelning Jan Lidhard uppmärksammar i en debattartikel i Dagens Industri (14/12) läkarintygens svaga grunder. En stor del hänger nämligen på patienten att bedöma sin arbetsförmåga, eftersom denne rimligen känner sina arbetsuppgifter bättre än läkaren. Detta öppnar dock för patienten att överdriva arbetsbelastningen, samtidigt som det kräver en del av läkaren att neka någon ett sjukintyg.
Den som är riktigt sjuk vid tiden för sjukskrivningen kommer sannolikt att känna sig betydligt piggare i takt med tillfrisknandet. Någon som sjukskrivs på tveksamma grunder upplever dock inte samma effekt, och riskerar därför att bli hemma en längre period. Och ju längre sjukskrivningen varar, desto svårare är det att komma över tröskeln att återgå till en arbetsplats som lärt sig att fungera utan en.
Den bästa lösningen på problemen med sjukfrånvaron vore såklart om alla är ärliga. Om ingen överdrev sitt sjukdomstillstånd, om alla gjorde sitt bästa för att återgå i arbete och om arbetsgivaren i sin tur hjälpte till med att anpassa arbetsuppgifterna. Även om väldigt många är ärliga och gör just det, finns det alltid människor som vill utnyttja ett generöst bidragssystem.
Det är på grund av den senare gruppen som sjukförsäkringarna måste vara reglerade, så att pengarna går till de människor som faktiskt inte kan arbeta. En tidsbegränsad sjukskrivning är en sådan reglering, begränsad makt hos patienten vid läkarbedömning en annan. De minst dåliga lösningarna måste tas till, eftersom det är omöjligt att objektivt mäta vem som kan och inte kan jobba.