Det händer spännande saker i Venezuela, började en entusiastisk artikel i svensk press för sex år sedan. Men på kort tid har den rörelse som då kunde tyckas lovande både misslyckats i sitt styre och förlorat väljarnas förtroende. När Venezuela nyligen hade parlamentsval, vann oppositionskoalitionen dubbelt så många platser som det styrande socialistpartiet.
Och om det är ekonomin som avgör val, är resultatet inte så konstigt. Venezuelas ekonomi har utvecklats så negativt – med världens högsta inflation, ett av världens största budgetunderskott, brist på livsmedel och utarmade reserver – att den ansedda tankesmedjan International Crisis Group i juli varnade för en humanitär katastrof.
I omvärlden torde valresultatet väcka en viss lättnad och kanske också en viss skadeglädje. Det socialistiska Venezuela var under en period det närmaste man kunde komma en politisk utopi för 2000-talet, låt vara byggd på oljeintäkter. Den så kallade bolivarianska revolutionen, uppkallad efter självständighetshjälten Simon Bolivar, framstod som ett alternativ både till den förhärskande ekonomiska nyliberalismen och till den amerikanska dominansen i internationell politik. Författaren Tariq Ali beskrev i en bok Venezuela som en av ”hoppets axelmakter”; de övriga två var Kuba och Bolivia.
Och nu har revolutionen röstats bort. Inte på så vis att presidenten Nicolas Maduro plötsligt har blivit maktlös – parlamentets ställning är inte särskilt stark – men att framställa socialismens kamp som en konflikt mellan en priviligierad elit och det stora folkflertalet blir från och med nu omöjligt. Inte heller de konspiratoriska hänvisningarna till ett ”ekonomiskt krig” mot landet verkar ha övertygat väljarkåren.
En fråga som ställs efter valet är exakt vad de venezolanska väljarna röstade bort. Var det socialismen som ideologi, eller var det vanstyret som tillsammans med det dramatiska oljeprisfallet har sänkt landets ekonomi?
Det är dock inte säkert att sakerna går att separera. Det socialistiska styret, först under president Hugo Chavez och de senaste åren under Maduro, hade en populistisk profil. Och med det följde allt vad populism innebär – ”kolonisation” av staten på bekostnad av självständighet och meritokrati, maktkoncentration, utbyte av tjänster mot röster i stor skala, undertryckande av obekväma faktauppgifter och kortsiktiga statliga ingripanden i ekonomin.
Modellen fungerade så länge man kunde räkna med rekordhöga oljeintäkter, men den ekonomiska instabiliteten var inbyggd i systemet.
Den stora tragedin i sammanhanget är dock att de fattiga som stod i centrum för den bolivarianska revolutionen i dag är de som drabbas värst. ”Den stora majoriteten av venezolanerna finner det omöjligt att få tag på tillräckligt med mat och att kunna garantera sin hälsa”, skriver International Crisis Group. De framsteg i bekämpningen av fattigdom och främjandet av folkhälsan som faktiskt gjordes mellan 2003 och 2012 har ”nästan totalt utplånats”, skriver tankesmedjan vidare. Den bolivarianska revolutionen har därmed gått varvet runt och kommit tillbaka till ruta ett.