”Regeringen underskattar de offentliga utgifterna i sin budgetproposition för år 2017.” Det är ett påstående som regeringen behandlar på olika sätt beroende på vem som säger det. När oppositionspartierna har påpekat de uppenbara inslagen av önsketänkande i regeringens budget har invändningen viftats bort av finansministern.
Nu när det är Riksrevisionen som kommer med påståendet måste finansminister Magdalena Andersson (S) och regeringen ta sina egna siffror på ett betydligt större allvar. Riksrevisionen har till och med gått så långt att man offentliggör sin granskning av hur regeringen tillämpar det finanspolitiska regelverket i budgetprocessen innan riksdagen röstar om budgeten. Det är första gången sedan år 2008 då granskningarna inleddes som granskningsrapporten offentliggörs innan budgetomröstningen. Det borde stämma till eftertanke i Rosenbad.
Granskningen förtjänar att tas på största allvar av alla partier då den pekar på hur staten vältrat över kostnader och uppgifter på kommunerna som har svårt att hantera dem. Att den stora invandringen tillsammans med den naturligt förändrade ålderssammansättningen ger kraftigt ökade kostnader för kommunerna är en insikt som saknats även inom delar av borgerligheten.
Riksrevisionen menar att regeringen underskattar de offentliga utgifterna med 50 miljarder fram till år 2020. I budgetpropositionen förväntas inte kommunerna höja skatten eller få högre statsbidrag. Trots att det knappast kan vara särskilt svårt att förstå att utgifterna för skola, vård och omsorg ökar när befolkningen ökar.
Riksrevisionen drar slutsatsen att antingen kommer välfärdsnivån att sjunka eller så måste skatterna höjas med två procentenheter eller statsbidragen ökas på med 50 miljarder kronor. Ett budgethål på 50 miljarder kronor fram till år 2020 är inget regeringen kan vifta bort. Särskilt inte när regeringen samtidigt föreslår ofinansierade utgifter på 17 miljarder kronor under nästa budgetår. Att försöka dra ned på utgifterna ligger dock inte för regeringen.
Budgeten klarar inte nuvarande finanspolitiska mål om en procent offentligt sparande och inte heller det kommande sparmålet om en tredjedels procent. Riksrevisionen visar att sparandet sjunker även om man räknar bort de tillfälligt höga migrationskostnaderna.
Riksrevisionens budgetkritik måste uppfattas som ett rejält underbetyg för regeringens budgetarbete. En budget kan inte bygga på önsketänkande om en konjunktur som utvecklar sig lite bättre än normalt och kostnader som endast ökar måttligt.
Sveriges offentliga finanser ska varken regering eller opposition ta lätt på. Om våra folkvalda företrädare vill undvika populism, vilket det har blivit högsta mode att tala om efter det amerikanska presidentvalet, borde man avhålla sig ifrån att försöka föra väljarna bakom ljuset. De kommer ändå att förstå att något i den officiella bilden inte stämmer när kommunalskatten chockhöjs eller den välfärdsstandard de vant sig vid sjunker.