Regeringen har med finansminister Magdalena Andersson (S) i spetsen bestämt sig för att tillsätta en jämlikhetskommission, en kommitté för ökad ekonomisk jämlikhet, som bland annat ska föreslå åtgärder för att skillnader i uppväxtförhållanden och möjlighet till god utbildning ska bli mindre.
För att på något sätt motivera kommissionens uppdrag påstår Magdalena Andersson att reallöneökningarna i vår del av världen, gissningsvis inräknat Sverige, har varit små. Vilken statistik finansministern utgår från i det här fallet är oklart, men enligt data från Medlingsinstitutet och Statistiska centralbyrån har reallönerna ökat stadigt sedan 1995. Och den genomsnittliga ökningen på 3,4 procent per år kan knappast betecknas som liten.
Finansministerns fria förhållningssätt till fakta är pinsamt för regeringen. Lika pinsam är hela jämlikhetskommissionen. Visst finns det ekonomiska skillnader mellan människor som skapar utanförskap och i förlängningen en elakartad segregation. Men då handlar det i första hand inte om skillnader i arbetsinkomst, utan snarare skillnader mellan de som har lön och de som inte har det.
Receptet för att alla som kan arbeta ska arbeta är välfärdspolitikens hundratusenkronorsfråga. För att människor ska vilja jobba måste bidrag innebära lägre inkomst. Men om tröskeln till arbete är för hög kan man ändå fastna i bidragsträsket och en lägre levnadsstandard. Det mest effektiva sättet för regeringen att öka jämlikheten är därför att sänka tröskeln, genom till exempel utbildning och goda förutsättningar för företagande. Det behövs ingen kommission för att räkna ut det.
Men regeringen har valt att slå dövörat till för att i stället hitta på en värld som kräver en jämlikhetskommission. Det är sådana åtgärder som regeringen och Socialdemokraterna tar till när de saknar politik för det verkliga problemet.
Jämlikhetskommissionens uppgift är således inte avundsvärd. Vi har kommit till den punkten i utvecklingen att skillnader i uppväxtförhållanden och möjlighet till god utbildning beror mer på människors egna beslut och livsval än på politiska system. Den bör i stället koncentreras på det offentligas egna ansvarsområden för att exempelvis fler elever ska uppnå kraven i skolan.
Det går alltid att peka på en höginkomsttagare och en låginkomsttagare och hävda att skillnaden mellan dem är av ondo. Men så länge regeringen inte är beredd att handgripligen jämna ut ekonomiska skillnader, vilket förhoppningsvis aldrig sker, gör den bäst i att koncentrera sig på att de som inte har någon lön alls ska vara så få som möjligt. Mot det målet är jämlikhetskommissionen en lång omväg.