Drottning Elizabeth talade om annus horribilis – det fruktansvärda året. Det var 1992 då prinsessan Diana omkom i en bilolycka.
Frågan är om inte uttrycket också har sitt berättigande 2015. Året då terrorn slog till på så många håll; bland annat i Köpenhamn och Paris och då flyktingarna och tiggarna blev en del av vardagen.
Vi fruktar inte längre att terrorn ska komma till oss – den är här. Lördagen den 14 februari promenerade jag vid sjöarna i Köpenhamn. Samtidigt hölls ett möte på Österbro, några busshållplatser bort. Där talade den svenske konstnären (och provokatören) Lars Viiks. Då slog terrorn till – med skottlossning, en dödad civilperson och skadade poliser. Några timmar senare skedde det igen – vid den judiska synagogan sköts ytterligare en man till döds och poliser skadades. I det fredliga, trygga Danmark.
Jag befann mig då ett par hundra meter från synagogan. På bara ett par minuter förvandlades Köpenhamn till en belägrad stad; polishelikoptrarna kretsade på låg höjd över ”Indre by”, sirenerna vrålade och allt var förvandlat till ett surrealistiskt blåttblinkande helvete.
Från Charlie Hebdos redaktion – som drabbats av terror en dryg månad tidigare – kom en hälsning: ”We are all danish tonight”.
Ja, det Danmark jag flyttade till för femton år sedan har ändrats. Det är inte längre Europas skyddade, idylliska ”smörhål”. Månaderna efter terrordåden i Köpenhamn möttes jag varje morgon, på Hovedbanegården, av tungt beväpnade poliser med skyddsvästar.
I dag är bilden något annorlunda; nu är det flyktingar som söker sin tillflykt på Köpenhamns järnvägsstationer. De sitter och ligger på golven, insvepta i filtar med sina få ägodelar intill sig. De fryser och är trötta. Och det vet inte vad framtiden bär. De har flytt från krig, tortur, terror och svält. De har hoppats på en ny tillvaro i Europa. Men nu vet de inte var de hamnar; det verkar som ingen vill veta av dem.
Flyktingkatastrofen har skakat välfärdsstater som den danska och svenska. Vi ska öppna våra hjärtan och stänga våra gränser. Ekvationen går inte ihop.
De flesta av mina år i Danmark har jag ägnat åt integrationsfrågor, som ledare av nyhetsbyrån Nytt från Öresund. Den öppnade samtidigt som Öresundsbron blev färdig. Bron som blivit en succé med idag 72 000 dagliga resenärer (i tåg och bil). Pendlarna är närmare 10 000 – de som arbetar eller studerar i grannlandet.
Men gränskontrollen innebär avsevärt längre restid och utgör ett hot mot Öresundsregionen. Häromdagen hade jag ett ärende i Malmö, normalt skulle det ta mig två timmar (inklusive resan). Nu tog det närmare sex!
För mig är det förstås ett lyxproblem. Och under en övergångsperiod kanske också för pendlarna.Men jag har svårt att se hur den skärpta gränskontrollen på allvar skulle kunna lösa problemen kring flyktingströmmarna. Människorna försvinner ju inte bara. Nu kastas de mellan länder och måste leva med den säkert förfärliga känslan av att de inte riktigt är välkomna någonstans.
När detta skrives hör jag på dansk radio att köpenhamnarna nu uppmanas att öppna sina hem för flyktingarna. Ett humanistiskt inslag i allt elände.
Låt oss gemensamt formulera en from nyårsönskan: Att 2016 blir ett annus mirabilis – ett underbart år. Det är kanske att begära för mycket. Men vi får inte ge upp.