Svar på Mats Linders ledare i GA 16 december.
I höstas var jag i Amman i Jordanien på uppdrag av Svenska kyrkan. Där samlades kyrkoledare från hela Mellanöstern för att samtala om situationen för kyrkorna i dessa urkristendomens kärnländer.
Vi möttes i Jordanien. Ett land där en fjärdedel av befolkningen idag utgörs av flyktingar, mest från Syrien och Irak. I ett land som verkligen ”bågnar under migrationstrycket”. Sverige har tillsammans med några andra länder tagit ett stort ansvar. Men det största ansvaret har dock tagits av grannländerna. Nu när kyrkornas medarbetare i församlingarna i vårt land ropar kan det vara värt att lyssna. Det är de många frivilliga och anställda som lever nära dem som kommit till vårt land som ropar. Det är inte Sverige som bågnar under trycket. Det är de flyende, och de som satsar tid och liv för att på ett anständigt sätt ta emot dem. Det är för dessa kyrkorna i Sverige ropar. För dessa som inte har makthavarnas öra.
Nej Mats Linder, att man prioriterar omsorgen om de mest utsatta innebär inte att det krävs ”bortprioriteringar” av annan omsorg. Det är i praktiken oftare tvärtom. Krackelerar humaniteten på ett område drabbar det gärna också andra samhällsfunktioner. Den frågan är politisk och ideologisk, men grundar sig i moraliska ställningstaganden. Det politiska ansvaret ska tas av våra valda beslutsfattare. ”Främlingar, änkor, fattiga, sjuka och betryckta” är några ord Bibeln använder för dem vi behöver fokusera. I en demokrati har vi alla en uppgift att påminna om detta. Media, folkrörelser och kyrkor har ett moraliskt ansvar att utmana politikerna till att forma en human politik på alla dessa områden – inklusive flyktingmottagning. När ”främlingarna” väljs bort, vem står sedan på tur?
Lyckligtvis smittar även omsorg om de mest utsatta av sig på andra delar av samhället. Ett exempel är att många av de som kommit som flyktingar eller skyddsbehövande till vårt land nu är de som bär upp den kommunala servicen, såväl genom sitt arbete som genom sina skatter. Låt oss inte hemfalla till de populistiska ideologiernas retorik om all invandring som en kostnadsfråga. När vi blir gamla och sjuka kommer kurdiska och afghanska biträden och undersköterskor att vårda både dig och mig Mats. Om de inte blivit utkastade till hopplösheten dessförinnan. Det är bland annat om detta det handlar. Det är bra för oss alla om några vågar ropa till förmån för humaniteten. Alla medborgare har ansvar för att ge politikerna moralisk ryggrad att våga gå mot strömmen. Ärkebiskop Antje och Sveriges Kristna Råd gör det som har varit kyrkans uppgift i alla tider (men inte alltid utförts): Att utmana makthavarna i en tid när det snarare är att vara ”i ropet” att ansluta till dem som ropar korsfäst, utvisa!
Det finns val att göra när det gäller hur vi ropar. Att ropa för dem som ingen röst har, eller att yla med vargarna. När judar försökte fly från Tyskland i början av fyrtiotalet motiverades utvisningarna från Sverige med att ”vantrivsel med den rådande politiska ideologin” inte var tillräckligt skäl för asyl. När 15-16-åriga redan traumatiserade barn får besked om att de kommer att skickas tillbaka så snart de inte längre är barn, alltså efter 18-årsdagen – vad blir det då av alla vackra ord i barnkonventionen?
Nej kyrkoledarna är inte politiker, och ska inte vara det, men de företräder många medborgare som hört och sett utsattheten och ropar även för dem som inte har någon röst i det nya landet. Må ropen aldrig tystna. Och du – skriv under juluppropet, det är aldrig för sent.