SVT:s dokumentär om Josefin Nilsson har med rätta rört upp väldigt starka känslor. Så starka att den skådespelande plågoande som dömdes för övergrepp mot Josefin Nilsson – i tingsrätten 1998 och hovrätten 1999 – nu utsätts för något som skulle kunna kallas för en folkdomstol. Manifestationer har gjort att Dramaten ställt in den pjäs som han kontrakterats för att framträda i och andra skådespelare talar om att vägra att medverka i produktioner som anlitar notoriska kända förövare.
Hur ska man se på denna häftiga reaktion? Ska inte även brottslingar kunna komma tillbaka och utöva sina yrken, efter att de avtjänat sina straff? Finns det ingen försoning och förlåtelse? Det har ju gått nästan två decennier.
Är inte problemet bland annat att det vanligen inte förekommit några straff, att man upplever att rättvisa aldrig har skipats?
Hovrättsdomen för Josefin Nilssons plågoande blev till slut villkorlig. Vilket framstår som ofattbart, när man läser vad han utsatte henne för. Och inom kultursektorn framstår det ju som om notoriska förövare har kunnat härja i decennier utan att överhuvudtaget få svara för sina gärningar eller lida professionell skada.
När gärningsmännen får de straff de förtjänar, så kan det kanske vara läge att diskutera försoning.