Svenska statsministerfruar brukar inte uppmärksammas för sina kreationer eller shoppingvanor. I den mån de alls hamnar i offentligheten är det oftast av egen kapacitet, som yrkeskvinnor eller aktivister.
I Aina Erlanders fotspår följde och utvecklade Lisbet Palme den traditionen med eget yrke, integritet och skinn på näsan.
Som barnpsykolog och ordförande i Unicef gjorde hon stora insatser. Just nu när livräddande vaccin alltmer ifrågasätts kan vi påminna oss bilden av Lisbet i Indien med sina söner.
När hon stötte på tveksamhet och oro kring vaccinationer kallade hon raskt fram sönerna som fick kavla upp ärmarna och visa sina ärr.
Det är alltid vanskligt att försöka gissa vad som formar inflytelserika och ledande personer. Men nog ligger det nära till hands att anta att en del av de tankar om barns rättigheter och förhållanden som Olof Palme var bland de allra första att torgföra i svensk politik, hade en bakgrund hemma i radhuset i Vällingby.
Med en så engagerad barnrättsaktivist som Lisbet på andra sidan köksbordet kan han knappast ha undgått att bli inspirerad. För min del tror jag det diskuterades en hel del jämställdhet vid det där bordet också.
Det var med både respekt och värme Lisbet välkomnades till alla partikongresser. Hon gjorde inte stort väsen av sig men gjorde avtryck. Här på ön minns vi gärna alla år Lisbet troget kom till Almedalen och tog del av de politiska talen. Vi kommer att sakna henne.