Jag jobbade en gång i ett rehabiliteringsprojekt med patienter som hade ländryggsbesvär. De hade snurrat runt mellan sjukgymnaster, läkare, kuratorer, försäkringskassan, arbetsförmedlingen, vårdcentralen, företagshälsovården, rehabiliteringskliniker, ortopeden, akuten och emellanåt psykiatrin i en evig rundgång där smärtan tilltog och tillfrisknandet avtog.
Samma typ av rundgång stötte jag på när jag gjorde en utredning om barnpsykiatrin och dess förhållande till skolhälsovård, habilitering och socialtjänst. Man snurrar inte bara runt, det är också gott om olika besked.
Anorexipatienterna fick till exempel höra att de inte skulle väga sig, att de visst skulle väga sig, att föräldrarna måste involveras, att föräldrarna inte skulle involveras, att det var bäst att läggas in, att det absolut inte var bra att läggas in och så vidare. En fullständigt obegripliga räcka med motstridiga besked från en rehabiliteringskedja som hade ansvar men saknade samsyn.
Ansvaret för rehabilitering och behandling av drogmissbrukare delas av arbetsgivarna, socialtjänsten, försäkringskassan, kriminalvården, psykiatrin och arbetsförmedlingen. De har ett ansvar fast styckevis och delt. Som upplagt för samarbetskonflikter och bråk om vem som ska betala. Eftersom inte bara den drogberoende drabbas av drogandet blir också barnpsykiatrin, skolhälsovården med flera involverade i försöken att lindra symptomen hos de anhöriga.
Även här är det gott om motstridiga uppfattningar. Ibland får alkoholisten höra att det visst går att lära sig att dricka socialt, alternativt att det absolut inte går att försöka sig på något sådant, då trillar man dit direkt. Ibland sägs det att drogberoende är en sjukdom, alternativt att det inte är en sjukdom.
Man måste vilja sluta dricka själv är en vanlig åsikt om man inte har åsikten att man inte alls behöver vilja sluta själv för att kunna bli nykter.
Missbruk är förmodligen Sveriges enda kommunala sjukdom så den vårdapparat vi är vana vid när hälsan sviktar funkar inte. Möjligen blir man avgiftad och får behandling för symptomen men inte för grundsjukdomen. För om man ska få någon vård eller inte, det ska socialtjänsten ta ställning till. Frågan om man ska få vård eller inte förekommer nästan inte i några andra sammanhang.
Det finns tiotusentals människor som snurrar runt mellan paragraferna i arbetsmiljölagen, hälso- och sjukvårdslagen, socialtjänstlagen och lagen om allmän försäkring utan att få minsta lilla hjälp trots att det finns så många ansvariga. Eller snarare just därför.
Så när det dräller av olagliga droger på nätet och unga människor dör sitter vi fjättrade vid en ansvarsfördelning som är satt ur funktion.