Det har varit mycket snack om populism på sista tiden.
Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet, Storbritanniens EU-utträde och Sverigedemokraternas framgångar i opinionen förbryllar många liberaler och socialdemokrater. Strategin att kraftigt fördöma populisterna har uppenbarligen inte fungerat.
Faktumet att populisterna växer sig starkare trots ideliga fördömanden från liberala och vänsterorienterade partier och opinionsbildare har fått många att ifrågasätta strategin.
En av dem är skribenten Per Wirtén, som på Expressens kultursida (27/3) argumenterar för att vänstern i Sverige ska agera populistiskt likt den amerikanske, demokratiske presidentkandidaten Bernie Sanders eller spanska Podemos.
Filosofen Torbjörn Tännsjö är inne på samma spår. I en intervju i Vestermanlands Läns Tidning (29/3) säger han att populismen är demokratins räddning och att motståndet mot populismen till stor del handlar om att eliter vill försvara sin ställning.
Har Wirtén och Tännsjö rätt? Vore det bra om vänstern blev mer populistisk och anammade uttryck som ”vi är de 99 procenten”?
Analysen är inte helt utan poänger. De etablerade politiska partierna och politiska debattörer har länge fört en samhällsdebatt som tappat ett folkligt perspektiv.
Det har skrattats åt ”vita, medelålders män”. Ekonomisk utsatthet har glömts bort när diskussionen kretsat kring könsnormer och identitetsfrågor.
Att Donald Trump vann valet i USA kan till viss del förklaras med att Demokraterna inte längre fokuserade på den breda medelklassen, och i Sverige lider Socialdemokraterna av samma problem och har tappat enormt i LO-kollektivet.
Men att vänsterpopulisterna i andra länder har en poäng – den amerikanska Occupy Wall Street-rörelsen har faktiskt rätt i att välståndet fördelats orättvist, trots att vänsteraktivisternas siffror är helt fel – betyder inte att en massa vänsteraktivister med megafoner vore nåt positivt på svenska gator och torg.
Minns Göteborgskravallerna för 16 år sedan. Det ledde inte till så mycket positivt.
Man kan givetvis tänka sig en mer sofistikerad form av populism. Men det bästa vore om socialdemokratiska såväl som liberala politiska krafter i stället ansträngde sig för att föra den politiska debatten på ett mer ödmjukt sätt. Det går att förstå intressekonflikter i samhället utan att tappa insikten om politiska frågors komplexitet. Det går att resonera med sina politiska motståndare utan att ställa sig och vråla.
Att starta en populistisk vänsterrörelse kanske är lockande för många. Men att försöka piska upp en folkilska mot banker, företagsledare eller vad man nu vill kritisera kommer inte leda till något konstruktivt. Det är kanske en tråkliberal inställning, men den som letar efter mer rajtantajtan i politiken behöver bara gå in på Donald Trumps Twitterkonto för att se att hejdlöst och osakligt vevande mot motståndare för föga gott med sig.