Med en liten överdrift kan man säga, att den åldriga generation man tillhör har varit med om ”all utveckling”. När jag kom som sexåring till Lau som krigsbarn fanns till exempel ingen elektricitet. Det var i krigets, karbidlampans och gengasbilarnas tid.
Tre traktorer fanns i socknen, varav en tillhörde tröskbolaget, och som på höstkanten drogs igång med en lite riskabel vev.
Med hästar forslades handupptagna sockerbetor i små trähjulförsedda vagnar till Etelhem för tågtransport till Roma. Sen kom de hästdragna ”bilvagnarna”. Ett av de fåtaliga besöken i Staden blev en heldagsförrättning med tåg och buss.
Året efter började emellertid elektrifieringen. Beundrande såg man de modiga män som med stolpskor klättrade upp i stolparna för att applicera de ledningar, som gjorde, att den gamla batteriradion kunde bytas mot en eldriven.
I den kunde man om kvällen lyssna till Grammofontimmen, där man någon enstaka gång kunde få höra Thore Erlings orkester, innan timmen avslöts med någon hurtig marsch.
Det var många mil till tidningarnas dagliga sidor om geniförklarade popstjärnor som ”släpper” sin tionde cd-skiva. Margareta Kjellberg med Hottentott-visan, Edvard Persson, Bertil Boo och Calle Jularbo var några av de stjärnor som fick ge näring åt fantasin. Ja, utvecklingen har sannerligen gått framåt från detta primitiva stadium. Helt sjukt. Eller grymt.
När man som 21-åring 1957 hamnade i tidningsvärlden var det i en Gutenbergsk blyvärld. Varje rad i tidningen framställdes med bly medelst en sättmaskin, som klarade av sex rader i minuten av en driven sättare. Rubrikerna sattes för hand bokstav för bokstav i rader som skulle vara jämna.
Därför fick man till exempel i uträkningen ta hänsyn till att ett ”m” motsvarade tre ”l”. Sen rullade utvecklingen på med offset och slutligen med datorer och mobiler som också är som smärre datorer. Tidningsskapandet blev en helt ny genre.
”Allt” har man alltså upplevt. Alla regeringar och ministrar till exempel: Per Albin, Erlander och Sträng, Palme, Bildt, Fälldin, Persson, Reinfeldt… Och fick man inte till slut också uppleva den ”sämsta regering vi någonsin haft”. Alltså den nuvarande.
Bedömningen är inte min utan GA:s Mats Linders, som kan sin politiska historia.
Landet styrs nu av en regering som är ”principlös, vettlös, ansvarslös, aningslös, lös i största allmänhet och lös i synnerhet” enligt hans måttfulla vokabulär. Ja, den är till och med så usel att Linder längtar tillbaka till Göran Persson, som åtminstone ledde ”en regering med ett uns rim och reson”. Ett ”uns” är väl ungefär som att ta en tesked ur ett enkilos strösockerpaket.
Sannolikt har man väl också upplevt den bästa regeringen någonsin. Vilken denna varit ger Linder inget besked om. En gissning är dock att det var Fredrik Reinfeldts. Hans första regering innehöll bland andra Cecilia Stegö Chilò och Maria Borelius. Deras insatser varade emellertid bara i åtta dagar.
Då framkom att Borelius anlitade svart arbetskraft i hemmet eftersom hon ”inte hade råd” med vit sådan. Det kunde väl ha inkräktat på miljonförmögenheten och villan i Cannes.
Stegö Chilò hade det uppenbarligen också knapert, eftersom hon inte betalat tv-licens på åtminstone 16 år. Detta i likhet med Tobias Billström för övrigt, som dock fick fortsätta sin karriär.
Med en bakgrund som fattigt faderlöst barn i Finland, som inte alltid fick äta sig mätt, hade man förstås i början sympatier för dessa ministrar, som uppenbarligen visste vad fattigdom ville säga och vars insatser kunde förväntas präglas av detta.
Därav blev alltså intet. Istället fick man som pensionär uppleva en variant av apartheid, som Sverige är ensamt om – högre skatt for pensionärer.
Till sist en fråga, som jag är övertygad om att Linder kan svara på: Både Chilò och Borelius var ju berättigade till avgångsvederlag efter sina åtta dagar: Fick de något och i så fall hur mycket?