Så var då alla helger avklarade. Ännu en gång. Allt i gamla spår fast jag är inte riktigt säker på hur det blev med julkommersen. Om den satte rekord alltså, men förhoppningsvis, så gjorde den väl det.
Lite ovisst när återanvändning och gamla prylar sades vara årets julklapp. Dock inte riktigt allt, utan många fick som brukligt sin årliga kokbok eller deckare.
Friden har ju trots allt sina gränser, vilket dokumenteras av somrarnas Crimetime.
Men Carolas änglar for i sedvanliga skaror jorden runt och skapade frid och fred åt alla och allmän lycka denna Helga Natt.
Så ska det vara vid julen, då vi firar minnet av Jesu födelsedag och inte, som en del tror, Walt Disneys.
Julen är ju kyrkans stora helg och frid på jorden det stora temat.
Trots att den oändligt gode guden har allt i sin hand och till och med avläser ens syndiga tankar, så råder allt mer meningslöst våld och svårare svält och nöd på vårt lilla klot.
Biskopar och domprostar har säkert någon teologiskt plausibel förklaring till denna gåta, men vidtar ändå sina mått och steg.
Vår ”nye” biskop Thomas skriver i sitt julbudskap:
”Det finns människor i vår närhet som är hemlösa, som inte har skydd mot kyla och väta. Människor som saknar en plats att kalla sitt hem. Människor som inte självklart har mat för dagen”. Någon form av solidaritetsyttring är alltså på sin plats.
Biskopen tänder ett ljus i biskopsgårdens fönster ”för att i en mörk värld lysa för förståelse, för vänskap, för tolerans och för alla som lider nöd”.
Även vår domprost agerar kraftfullt för att stoppa förföljelse och intolerans.
Under en vecka kommer han att fasta i domkyrkan som stöd för utvisningshotade afghanska barn.
Alla kan vi på något sätt stödja och visa solidaritet.
Själv tänker jag även detta år ge mitt månatliga bidrag om 100 kronor till Frälsningsarmén, även om den, i motsats till kyrkan, saknar både biskopar och domprostar.
Men uträttar desto mer.