Lennart Lindgren tog i en krönika upp utvecklingen av vårt språk.
Som så många andra språkmedvetna har han reagerat mot de negativismer som står som heltäckande förstärkningar för positiva företeelser. När någonting är ”sjukt” eller ”grymt” numera är det anmärkningsvärt bra.
Språk utvecklas ju ständigt bland annat genom ökad internationalism, nya tekniker och kommunikationsformer. Men ofta är det de mindre språkmedvetna eller okunniga som nydanar vårt modersmål.
Betänkligt är, att även skribenter som får anses som professionella gör det torftigare.
Hur vedertaget tillexempel detta ”sjukt” blivit blev jag på det klara med för ganska länge sedan genom en femspaltig rubrik på en gotländsk sportsida.
Rubriken löd: ”Det är helt sjukt att de är här”. Det sjuka bestod i, att fotbollslandslaget skulle ha träningsläger på Gotland.
Man kan anta att rubriksättaren var i valet och kvalet om detta var sjukt eller grymt. Det har förmodligen också funnits perioder, då svenskarna framställts som helt sjukt friska.
Dagens unga föreställer sig väl Nero som en lysande kejsare, eftersom han ju i likhet med travhästen Nuncio framställs som grym.
Skit ska man heller inte förakta. Det är bra inte bara på bondens åker i vår nysvenska, där man gör lappkast med ordens egentliga innebörd.
I ett översättningsprov i engelska för gymnasiet söktes det svenska ordet för en delikatess av något slag. Enligt tidningen var ordet ”skitgott”.
Internationaliseringen av modersmålet spårar man numera även i tidningarnas så kallade bygdebrev.
På en lammfest tillexempel i Västergarn ordnades en ”musikquiz”, kan man läsa i GT. Så blir det väl när vi saknar svenska ord för företeelser.
Ord ges inte bara omvänd innebörd utan slits också så, att de till slut nästan helt saknar betydelse.
Det otroliga är numera så otroligt vanligt att man hajar till om en middag inte beskrivs som otroligt god.
Poäng i fotboll är också nästan undantagslöst otroligt viktiga. Det gör, att man tillexempel i sportradion kunde höra ”Det blir troligtvis en otroligt spännande match”.
En sportkommentator i teve har nog också det inofficiella rekordet i otrolighet. Under en tävling i skidskytte tog jag mig till att räkna alla. Det blev 41 innan alla var i mål.
En svenska sades tillexempel åka otroligt fort.
Även om man ansträngde sig, så skulle man alltså inte riktigt fatta hur fort det gick.
Hur mycket snabbare än konkurrenterna åkte hon då?
Nja, hon hade femte bästa åktid.
Till sist bara noteringen, att infinitivmärken och kommatecken klarar vi oss också utan i nysvenskan. Och inte vågar man tro på en rehabilitering, så att det i framtiden åter kommer komma komma.