I söndagskväll satt jag och såg partiledardebatten tillsammans med min 15-åriga son, ja han klarade 40 minuter, men det var ändå imponerande med tanke på hur svårt det är att hänga med i svängarna om man inte är väldigt väl insatt.
Det började bra med en duell mellan Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra, men när resten av partiledargänget släpptes in dröjde det inte länge förrän kaoset var ett faktum. Hårda ord, irrelevanta påhopp utan faktagrund, ingen respekt för att någon annan har ordet, minspel och aggressivitet. Fyndiga oneliners verkar också vara populärt hos de mest inbitna supportrarna, men jag tror inte de går hem hos någon utanför den innersta kretsen.
Som sagt, sonen klarade 40 minuter, jag tog mig igenom hela debatten, men tappade fokus från och till. Tydligen vann Annie Lööf debatten enligt något opinionsinstitut. En klen tröst, då alla gick ut som förlorare i mina ögon. Förlorare då de inte klarar av att svara på enkla frågor. Förlorare då de inte klarar av att visa respekt för varandra. Förlorare då de misslyckas med att föra fram vad de egentligen vill med Sverige framöver.
Hur ska den generation som får rösta första gången 2018 kunna fatta ett genomtänkt beslut? Hur ska de kunna känna förtroende för att dessa partiledare och deras partier ska kunna styra Sverige? Jimmie Åkesson lyckades underhålla sitt martyrskap bra i debatten, och var dessutom bra på att låta motståndare tala till punkt. Att han företräder ett rasistiskt parti med rötter i nazismen går lätt en 18-årig förstagångsväljare förbi, speciellt när de andra partierna förefaller vara osympatiska mobbare.
På Gotland är det inte lika hårda tag mellan de politiska företrädarna, men det hettar ändå till ibland. Senaste fullmäktigesammanträdet lyckades en ohelig allians mellan M, V, MP och FI med att återremittera en markanvisning för hotellbygget i Kokkolokkoskogen.
En sådan återremiss skapar knappast förtroende hos allmänheten, eller hos företagare. Det största frågetecknet är varför V och MP, som ju finns representerade både i regionstyrelsen och som avlönade regionråd, inte kunde hantera eventuella problem i underlaget tidigare? Ett nej är faktiskt okej ibland, men ett nej eller ett nja efter flera års långdragna processer skadar både förtroende och skickar tydliga signaler till både företagare och allmänhet: Region Gotland går inte att lita på.
Det mest intressanta ärendet under måndagens fullmäktigesammanträde var dock klubbandet av Region Gotlands årsredovisning. Hur har det gått under året, och vilka utmaningar finns framöver? Jag blir faktiskt väldigt glad när jag läser detta 88-sidiga dokument, som på ett lättfattligt sätt beskriver all den bra, och för gotlänningar helt nödvändiga verksamhet som bedrivs för de drygt 6 miljarder kronor som årligen kommer in från i huvudsak skatter.
Visste du till exempel att för varje hundralapp som kommer in så används 87 kronor till sjukvård, omsorg och utbildning? Eller att Gotlands befolkning ökade med 136 personer förra året? Eller att Region Gotland är bäst på upphandling? Glöm inte bort att trots all kritik som syns inte minst här på ledarsidorna, så är det mesta som görs bra.