Ända sedan förra valet har frågan om vem som tar vem diskuterats.
För mig ter det sig rätt obegripligt att frågan har fått så stort fokus och att ingen av Alliansens partiledare på ett tydligt sätt förmått förklara situationen.
Det har ju till och med gått så långt att oförmågan att kommunicera hur man ska förhålla sig till just Sverigedemokraterna åtminstone var en del av orsaken till Anna Kinberg Batras fall.
Det är ju egentligen väldigt enkelt. Blir Alliansen större än de rödgröna så får partiledaren för det största allianspartiet sannolikt frågan att bilda regering. Blir de rödgröna större än Alliansen får sannolikt Stefan Löfven frågan att bilda regering. Ingen av dessa kommer att få majoritet som det ser ut just nu. Detta innebär att det blir en regering, som precis som nuvarande kommer att få regera i minoritet.
Hur ska då vågmästaren SD hanteras? Tja, egentligen inte alls. En regering bör, oavsett om den regerar i minoritet eller i majoritet, säkerställa att lagförslag och budget har en hyfsad chans att vinna majoritet i riksdagen. I minoritet blir det en utmaning, och kräver mycket ödmjukhet och kompromissande. Det har inte varit regeringen Löfvens paradgren, och mycket riktigt har han också återkommande gånger fått smäll på fingrarna av riksdagen.
Om vi tänker oss att Alliansen får fler mandat än de rödgröna efter nästa val, hur ska de då kunna regera utan att förhandla med SD? De får helt enkelt göra det som alla minoritetsregeringar är tvungna till för att bibehålla sin regeringsduglighet – se till att varje förslag till beslut har majoritetsstöd i riksdagen. Antingen får de stöd av SD, inte genom att förhandla, inte genom att ge och ta, utan helt enkelt i de fall SD tycker att Alliansens förslag är bättre än de rödgrönas.
Får man inte stöd av SD är det bara att sätta sig vid förhandlingsbordet med ett eller flera av partierna på den rödgröna sidan. Det blir inte enkelt. Det blir inte roligt. Det blir inte ens bra slutresultat alla gånger. Det lär bli svårt att få igenom några skattesänkningar. Det lär inte bli några fler jobbskatteavdrag. Det lär inte bli några större arbetsmarknadsreformer.
Men de förslag till beslut som manglas fram och till slut ställs inför riksdagen kommer att ha stöd av en majoritet, och det utan att man har behövt kompromissa med ett gäng rasister. Det kallas demokrati – majoriteten bestämmer. Och en minoritetsregering – oavsett om det är en alliansregering eller en rödgrön regering kan inte förvänta sig att kunna tvinga igenom några större reformer som inte har majoritetsstöd.
Frågan man kan ställa sig är; varför alls regera om det bara blir en smaklös kompromissoppa? Möjligtvis för att alternativet är en ännu smaklösare rödgrön soppa eller en härsken SD-soppa. I värsta fall får man väl krydda soppan genom att spela högt, med en regeringskris som insats.
Det är jobbigt med demokrati, men än har ingen kommit på något bättre system.