Jag hade skrivit en artikel rörande vår kommunala förvaltning. Förvisso viktigt, men jag får spara den texten till framtiden.
Jag läste nämligen Mien Niklassons kolumn i GA och fylldes av både ilska och sorg. Hon berättar om hur de två föräldralösa afghanska bröder som tidvis bott hemma hos dem nu lever sedan de blivit bokstavligen utkastade från Sverige.
Hon skriver om sin sorg och oro, och om detaljer som hur en av bröderna trots Miens ifrågasättande skippar tandborsten i packningen när han ska lämna Sverige ”Men var exakt tycker du jag ska tandborsta mig någonstans nu?”.
Jag har på lite avstånd, och utan att vara personligen involverad, tagit del av många liknande historier från bekanta som på olika sätt engagerat sig för de barn och ungdomar som flydde till Sverige för några år sedan.
Jag känner en oerhörd sorg över hur det har utvecklat sig i Sverige. Samtidigt som alla dessa historier om verkliga människoöden fyllda med tragik och orättvisa finns tillgängliga så fortsätter en för varje dag växande skara bestående av allt från riksdagsledamöter till anonyma nättroll; från avlägset bekanta till grannar att anklaga dessa individer för en rad problem i samhället.
Nu senast beskylldes de vara orsaken till bostadsbristen på Gotland. Det är inte bara ovärdigt, det är en nedvärdering av människovärdet. För mig är det fullständigt obegripligt att vi numera har en majoritet i riksdagen som tycker att det lidande vi utsätter de numera unga vuxna för när de utvisas är helt i sin ordning. Det är också för mig obegripligt att så många vanliga människor har värderingar som jag trodde var förpassade till historien.
Den bild jag beskriver blir också allt tydligare på den politiska arenan. Jag kunde tidigare titulera mig rätt allmänborgerlig. Nu känner jag mig alltmer trängd i mitten, där Centerpartiet står stadigt med jordnära politik och en humanism som man inte viker ifrån.
Till höger finns ett nytt block som svajar fram och tillbaka mellan populism, nationalism och traditionell konservatism. Till vänster ser jag med oro en socialdemokrati som ibland förefaller göra allt för att tävla med högergängets snack om hårdare tag för invandrare, för att i nästa andetag i mer traditionellt socialdemokratiskt manér angripa fri företagsamhet.
Även om vi aldrig haft det så bra som vi har det i dag, så finns det mycket som inte fungerar tillräckligt bra i samhället, och en del av detta beror på invandring och utanförskap.
I stället för att kasta ut människor som precis etablerat sig i Sverige eller benämna invandrare som parasiter borde vi fokusera på att lösa dessa problem. Utan populistiska påhopp på utsatta grupper. Utan att göra våld på människovärdet. Utan att bejaka och bekräfta den växande opinion som blir alltmer radikal i sin jakt på syndabockar.