I veckan medverkar jag i den årliga jordbruks- och trädgårdskonferensen i Alnarp. Temat är konkurrenskraft, och huvudtalare är Rolf Annerberg som inom kort ska lämna slutbetänkande på utredningen ”konkurrenskraft och utvecklingsmöjligheter för svenskt jordbruks- och trädgårdsproduktion”.
För de gröna näringarna är det ytterst viktigt att stärka konkurrenskraften, annars riskerar den svenska produktionen att fortsätta att minska. Under en allt för lång period har lönsamheten varit för svag och investeringarna för låga.
En viktig del i utredningens arbete har varit att kartlägga skillnader i regelverk och villkor jämfört med andra länder. Det är viktigt att det blir tydligt för politiker, den svenska skattenivån på produktionsskatter ligger högst i Europa. Näringen behöver för att kunna utvecklas, en förflyttning från ett ensidigt fokus på miljömål till ett helhetsperspektiv där även produktionen inkluderas.
Politiska ambitioner kring svensk produktion har saknats, nu hoppas jag att man griper möjligheten att rätta till det. Nästan samtliga riksdagspartier är intresserade av en svensk livsmedelsstrategi. Det är bra, men det är oerhört viktigt att det inte bara blir en papperstiger, innehållet måste vara väl genomtänkt, tydligt och inte minst måste det finnas en bred samsyn i hela livsmedelsproduktionens värdekedja, mellan lantbrukare, livsmedelsindustri, handel, forskning, berörda organisationer, politiker, myndigheter med flera kring vilka mål och åtgärder som krävs. Ingen fixar ensam att vända utvecklingen.
Jag vill också understryka att det ekonomiska resultatet i ett lantbruksföretag består av flera faktorer, när det gäller såväl intäkter som kostnader, utöver det som påverkas av politiken.
Men det är allt sammantaget som gör skillnad, vi har inte råd med att någon sitter på läktaren och säger ”att det den där detaljen har inte så stor betydelse, det är bättre att xx gör sitt jobb så löser sig problemet”.
Det är inte någon annan som fixar lönsamheten och tillväxten i svenskt lantbruk, det är många tillsammans som kan göra det, om de vill.
Jag vill också kommentera det ytterst besvärliga läget för mjölkproduktionen. Marknadssituationen har successivt försämrats under 2014.
Stark tillväxt i mjölkproduktionen, en vikande efterfrågan globalt och importstoppet från Ryssland är huvudorsakerna. Lönsamheten hos mjölkföretagen är den sämsta på mycket länge, situationen är ohållbar.
Detta har uppmärksammats i riksdagen och i media. De viktigaste åtgärderna i det korta perspektivet är statliga lånegarantier för att i övrigt välskötta företag ska kunna överleva den politiska krisen.
Det behövs också förenklade regler på djurvälfärdsområdet, i synnerhet för betesdriften, beskattningen av lantbruksdiesel måste anpassas till samma nivåer som för gruvnäringen, regering och riksdag måste också stå upp för kompensationsbidraget som är en förutsättning för många företag i skogs- och mellanbygd.
Dessa frågor kan inte vänta, här krävs handlingskraft, nu!