Donald Trump vann det amerikanska presidentvalet till stor del för att han upplevdes lyssna på de miljontals amerikaner som bor i småstäder och på landsbygden.
Bilden är slående. Utanför större städer, i stort sett över hela USA, även i klassiska rostbältet där demokraterna traditionellt varit starka vann Donald Trump, ofta med stor marginal. Han gick hem framförallt hos den vita medelklassen.
Vilka paralleller kan vi se i det amerikanska presidentvalet här i Sverige och på Gotland?
Rätt många. Vi har på många sätt samma situation som i USA. En stor del av befolkningen, både på landsbygden, i mindre städer och i förorter känner sig bortglömda och ignorerade av dem som har makten.
I tider av förändring, när teknik gör att världen krymper, när krig gör att många människor migrerar, när traditionell industri flyttar till låglöneländer, då växer oron. När de etablerade partierna inte kan möta denna oro, då blir de enkla svar som populister som Donald Trump, Jimmie Åkesson, Marine Le Pen i Frankrike eller Nigel Farage i England levererar väldigt attraktiva.
Deras framgångar bygger på att underblåsa den oro som finns. Att tala till dem som känner sig förbisprungna i samhället. Att i brist på ledare med positiva, trovärdiga framtidsvisioner spela på hat och rädsla för det okända.
I dag upplever många att de inte är representerade av politiker i de olika politiska församlingarna. Det har växt fram en stor klyfta mellan makten och folket, och detta gäller även Gotland. Många gotlänningar känner sig avhängda och maktlösa inför de beslut som fattas, det visar inte minst de medborgarundersökningar som gjorts.
Förtroendet är lågt, och det har det varit länge. Förvaltande politiker utan tydliga och trovärdiga framtidsvisioner fattar dåligt förankrade beslut som därför blir impopulära.
Detta skapar, trots rekordlåg arbetslöshet, ett misstroende hos breda befolkningslager, och blir en perfekt grogrund hos extremistpartier.
Som sagt, detta trots att det faktiskt går bra både för Gotland och för Sverige.
SD har under flera år isolerats, med enda resultatet att de växt ytterligare. Nu försöker delar av högern mer eller mindre kopiera SD:s politik och problembeskrivningar i hopp om att vinna tillbaka väljare.
Vänstern skyller samma problem på löneklyftor och utanförskap, trots att det framförallt är en relativt välmående medelklass som röstar brunt. Både vänstern och högern har fel i sina analyser. För att kväva den destruktiva politiska folkrörelse som i Sverige och på Gotland representeras av Sverigedemokraterna behöver medborgarnas förtroende återupprättas.
Det saknas en tydlig politisk vision som förklarar hur vi ska förhålla oss till den nya verklighet vi ser i dag.
Hur ska staden och landsbygden utvecklas på lika villkor. Hur ska det utanförskap som växer i förorterna hanteras?
Hur ska Sverige klara integrationsutmaningen utan att svika människor som söker sig hit på flykt från krig och förföljelse?
Tron på det liberaldemokratiska samhället som till stora delar ligger bakom vår välfärd måste återupprättas. Vem tar stafettpinnen?