I söndags uppmärksammade SVT:s Agenda bristen på beredskapsplan i Sverige. När kalla kriget tog slut tömde Sverige sina beredskapslager, det fanns då över 200 lager runt om i landet. I dag är vi var en ansvariga för att klara vår försörjning vid kris, man ska inte tro att det står någon myndighet med en kasse mat utanför dörren om det händer något. Vid en kris tar det ungefär tio dagar innan hyllorna i butikerna gapar tomma.
Vi har ett nytt säkerhetsläge i landet, och därmed har också frågan om livsmedelssäkerhet blivit aktuell igen. Inrikesminister Anders Ygeman uttryckte i Agenda, att han inte är nöjd med dagens situation, och att ett arbete är påbörjat för att återuppta totalförvarsplanering. När detta blir klart, och hur det kommer att utformas, fick vi inga svar på.
Det är tråkigt att behöva lyfta frågor om hot och kris. Men så som världen utvecklas, är det å andra sidan naivt att inte förbereda sig för kris.
Det är troligen inte en uppbyggnad av nya beredskapslager som är lösningen den här gången.
Därför är det bra att vi äntligen fått en bred politisk uppslutning kring mål för svensk livsmedelsproduktion. För att nå målen, behöver konkurrenskraften stärkas. Skapar vi ett konkurrenskraftigt lantbruk så bidrar det per automatik till en högre beredskap.
Därutöver är den inhemska produktionen av biodrivmedel viktig, det handlar inte längre bara om klimatet. Här finns allt för många produktionshinder och oförutsägbara skatteregler, för att produktionen ska ta fart.
Vi har under några årtionden levt med en ökad import och billigare mat. Fler börjar intressera sig för vad det verkligen innebär, till exempel när det gäller miljöpåverkan och djuromsorg. Vi lever just nu i ett ”just in time” samhälle, det är billigt men osäkert.
Hur vill vi ha det framöver?