Kommentar till Karin Pihl, Liberala Nyhetsbyrån ”Sänk skatten och strunta i sossarna”, GT den 31 juli.
Pihl gör ett bra ordval när hon skriver att Fredrik Reinfeldt ”fintade bort” andras värderingar och vann valet 2006. Retoriken var slug, närmast ohederlig.
”Nya moderaterna, arbetslinjen”, och den underbetalda undersköterskan fick bli symbol för spelad medkänsla.
Upp stod de gamla moderaterna efter valdagen, men när spelet inte längre höll valde Reinfeldt redan valnatten 2014 att hellre fly än illa fäkta.
Jan Björklund är ärligare i sin retorik. Han och L har aldrig sagt att de ska forma en annan skola än den som de har format. Björklund kan inte hjälpa att det tog så lång tid för många väljare att inse, att den inte var bra.
När skolbubblan nu har spruckit, så håller jag med Karin Pihl om att EU och LSS inte lär lyfta L i valrörelsen.
Däremot tycker jag att M alltjämt är ett pålitligt skattesänkarparti. Om L vill göra skattesänkningar till en huvudfråga i valrörelsen behöver de navigera till höger om M.
Det skulle väljare i ett liberalt parti kunna ha sådana synpunkter på, att de vore beredda att kapa den sköra procent som ger L plats i riksdagen. Det vore väl en sorglig utveckling för ett liberalt parti.
Och vad mera är, om L ”struntar i sossarna” äventyrar partiet det halmstrå som – i spåren av Alliansens splittring – kan vara L:s enda väg till regeringsmakten, en blocköverskridande samverkan med S.